Sverige måste höja sin röst
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-22
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Förra helgen pågick en Irak-hearing i ABF:s lokaler på Sveavägen i Stockholm. Där utfrågades folkrättsexperter, forskare, vittnen från Irak, människorättsaktivister, publicister och diplomater. Tyvärr lyste politikerna med sin frånvaro.
Jag deltog i söndagens avslutningsdebatt om Sverige och Irak-kriget. Olof Skog, nytillträtt utrikesråd för politiska frågor på utrikesdepartementet, UD, och Hans Lundborg, expert på FN-frågor vid UD, hade den otacksamma uppgiften att företräda regeringens hållning.
Om inte utrikesminister Laila Freivalds hade tid att komma kunde väl åtminstone kabinettsekreterare Hans Dahlgren ha ställt upp? Frånvaron av den politiska ledningen vid den annars välbesökta Irak-hearingen säger något om regeringens prioritering av Irak-frågan. Det är märkligt tyst.
I veckan som gick debatterade riksdagen bombningarna mot Falluja. Miljöpartiets Lotta Hedström undrade över regeringens hållning. Utrikesminister Freivalds svarade:
”Det är en oroande utveckling som pågår i Irak. Stridande grupper, terrorister av olika slag, motsätter sig demokratiserings- och återuppbyggnadsprocessen. Det är viktigt att interimsregeringen med hjälp av de allierade försöker återskapa en ordning”.
Freivalds beskrev situationen som att ”den interimistiska regeringen har bett om hjälp från de allierade med att upprätthålla säkerhet och ordning i landet för att kunna genomföra val”.
Utrikesrådet Olof Skog försökte inför en hånskrattande publik på ABF förklara att i och med FN-resolutionen från 8 juni i år har ockupationen upphört. Därför bör de allierades styrkor ses som inbjudna av den irakiska regeringen.
Jag har full förståelse för att en icke-politiker håller sig exakt till resolutionstexten. Men att utrikesministern gör en så snäv och formell tolkning är synnerligen förvånande. Det blir obegripligt för den engagerade medborgaren som hör och ser nyhetsrapporteringen från de allierades framfart i Irak.
Andra tolkningar gör gällande att FN-resolutionen i somras var ett sätt att komma bortom de hårda motsättningarna i säkerhetsrådet, få in USA i FN-samarbetet och bana väg för ett amerikanskt tillbakadragande. Det var mer som ett slags ”eld upphör”, som en person med lång erfarenhet från internationell politik och FN uttrycker det.
Läser man röstförklaringarna från exempelvis Frankrike, Tyskland och Ryssland framkommer just betoningen av att ockupationen måste upphöra och Irak återfå sin självständighet.
Det avgörande måste väl vara att se till de politiska realiteterna: kriget var illegalt (något som FN:s generalsekreterare upprepat så sent som i september och därför hårt kritiserats av de Bush-trogna) och det fortsätter under amerikansk ledning med allt grövre våldsanvändning i strid mot internationell rätt.
Utrikesrådet Olof Skog dristade sig till att säga till deltagarna på Irak-hearingen, att det som nu sker i Falluja bör betraktas som oproportionerligt våld och därmed i strid mot gällande rätt.
Som FN-vän borde Sverige höja rösten ordentligt. FN:s legitimitet är hotad om inte dess medlemmar ifrågasätter USA:s kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Irak.
Det är hög tid att statsministern och utrikesministern tar till orda i en av de mest avskyvärda internationella konflikterna sedan Vietnamkriget.