Gaza straffas i Annapolis

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

26 november 2007. Israeliska fredsrörelsen Peace Now demonstrerade i lördags kväll: en förhoppning om att mötet i morgon i amerikanska Annapolis ska bidra till anständig fred i Mellanöstern.

En sympatisk men dessvärre orealistisk hållning. Henry Kissinger, den cyniske realpolitikern, sammanfattar mer träffande Annapolis med sin gamla fras ”en fredsprocess är en ersättning för själva freden”.

George W Bush vill som sin företrädare Bill Clinton avsluta sitt presidentskap som fredsmäklare för Mellanöstern. Hans insatser i regionen har annars undergrävt regionen: bombkriget i Irak, den förvirrade politiken under kriget i Libanon, hoten om angrepp mot Iran.

Under sitt sista darriga år söker Bush samverkan med de sunniorienterade arabländerna, som han behöver för att hålla tillbaka Iran och dess allierade. Det Bush försöker erbjuda är en ännu inte definierad tvåstatslösning för Israel och Palestina.

Det yttre ramen i Annapolis är prydlig: arabländer kommer att vara representerade på hög nivå. Ledarna för Israel och halva det palestinska området vill samtala.

Ändå är förväntningarna så nedskruvade att Annapolis etiketteras ”ett möte” och inte en fredskonferens.

Inget politiskt mandat

Mahmoud Abbas, ledare för Västbanken, har redan meddelat att han inte kunnat enas med Olmert om ett gemensamt uttalande. Ändå, skriver israeliska Haaretz, var det palestinska utkastet ”mycket svagt, till och med defaitistiskt i förhållande till palestiniernas förväntningar”.

Abbas israeliska motpart Ehud Olmert har inget politiskt mandat att göra upp om de stora avgörande frågorna. Till exempel att verka för en palestinsk stat på grundval av 1967 års gränser, att förvandla Jerusalems status eller medverka till en acceptabel kompromiss om de palestinska flyktingarnas villkor.

Bortom de storpolitiska frågorna finns de humanitära som främst rör den desperata fattigdomen och nöden i de palestinska områdena. Världsbanken och FN har nyligen detaljerat dokumenterat misären, främst skapad av ockupationen. Abbas kan troligen räkna in växande bistånd under Annapolismötet och det kommande givarmötet i Paris. Stöd är utlovat, bland annat från Tony Blair som numera har uppdraget att bygga om Mellanöstern. Biståndet kommer dock med något undantag (sanitära hjälpinsatser) att rinna in till Västbanken.

Befolkningen staffas

Gaza, mer och mer ett isolerat fängelse, lämnas utanför och dess befolkning straffas för att ha röstat på Hamas. Den rörelsen är, vad man än anser om dess politik, en del av den palestinska verkligheten.

Ett misslyckande för Abbas i Annapolis, och det är sorgligt sannolikt, kommer att förstärka Hamas. Med en något djärv jämförelse: efter sammanbrottet av den Clinton-arrangerade Daytonkonferensen följde den andra intifadan.

OS