Det privata måste åter bli politiskt

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Programledaren i Aktuellt-studion säger efter inslaget: Och om du vill veta vad jag tyckte innan jag gjorde den här intervjun kan du kolla vår hemsida på nätet.

Aftonbladet håller presskonferens om att bloggaren Alex Schulman lägger ner sin blogg. ”Jag blev ett monster i min blogg”, konstaterar Schulman.

På kultursidorna rasar debatten om huruvida Unni Drougges bok där hon hänger ut sin före detta man är sann eller inte. Tidigare har det handlat om huruvida författaren Maja Lundgrens privata nojor är romankonst eller inte.

Eva Bonnier försvarar utgivningen med att konstatera att ”samhället har blivit tuffare. Människor hängs ut på bloggar och i dokusåpor. Den här boken är en konstnärlig del av denna trend.”

Narcissismen har väl sällan firat större triumfer än detta år i medie- och kulturvärld? ”Året då det personliga blev patetiskt”, skrev kulturjournalisten Martin Aagård träffande i Svenska Dagbladet i helgen.

Kulturens och journalistikens bloggifiering är nog ett symptom på ett större samhällsfenomen. Baksidan av individualiseringen är medborgarskapets krackelering.

”Det offentliga koloniseras av det privata”, konstaterar Zygmunt Bauman i boken ”Det individualiserade samhället” (Daidalos).

”Allmänintresset reduceras till nyfikenhet kring offentliga figurers privatliv, det offentliga livet inskränker sig till ett offentligt uppvisande av privata angelägenheter och offentliga bekännelser av privata känslor (ju intimare desto bättre)”, skriver Bauman.

Sociologen Richard Sennett är inne på samma tankar i sina böcker. Att dela intimiteter är det enda sätt som återstår att bygga gemenskap.

I den extrema jag-kulturen finns inte längre något samhälleligt ”vi”. Det som en gång hörde till demokratins storhet var att det privata kunde översättas till offentliga frågor, till samhälleliga angelägenheter?–?till politik helt enkelt.

I dag töms det offentliga rummet alltmer på offentliga frågor. Häri ligger både journalistikens och politikens kris. Individen förblir just bara individ. Det medborgerliga perspektivet finns inte i narcissismens självbespeglande.

”Där översättningen upphör slutar demokratin”, konstaterar Bauman.

Det privata är inte längre politiskt. Nej politiken har privatiserats. Så till den grad att kvar finns bara en sorts offentlighetens tomhet där vi var och en vandrar omkring i vår ensamhet. Vi kan visserligen mötas och känna igen oss i varandras privata problem men bara för att återvända hem med vårt eget ensamma jag. Likt en Big Brother-såpa är jag inkastad i tillvaron där det är upp till mig själv att klara mig själv, helst på andras bekostnad. Jag har bara mig själv att skylla om jag skulle misslyckas.

En journalistik värd namnet och den verkliga konsten förmår däremot lyfta oss bortom vår jag-blindhet och får oss att förstå att det finns större sammanhang utanför oss själva. Gestaltandet av ett ”vi” som inte förtrycker ett ”jag” eller bildar mur mot ett ”de” hör till vår tids mest angelägna uppgift.

Vi måste återuppväcka den levande agoran, den öppna mötesplatsen, där vi tillsammans kan översätta våra privata bekymmer till ett språk för det allmännas bästa.

Avkolonialisera offentligheten, som Bauman uttrycker det.

Det privata bör återigen bli politiskt.