Politikerna behöver en grundkurs i pressfrihet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-28
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Dagarna efter det italienska valet befann jag mig i Rom. Jag och mitt sällskap kom förbi det hus där Silvio Berlusconi höll till.
På gatan utanför stod journalister med block och kameror. Vi ställde oss också och väntade.
Plötsligt gick porten upp och en svart bil rullade ut. Berlusconi steg ur och vinkade. Journalisterna applåderade ivrigt och skrek hejarop.
Så går det till i ett land där den journalistiska friheten är beroende av makten.
”Italien har inte längre en premiärminister som samtidigt är en av världens största tv- och pressmoguler. Den nya regeringen av vänster- och mittenpartier är också mindre benägen att regelrätt censurera ’olydiga’ journalister eller hota dem med mångmiljonstämningar”, skriver Italienkännaren Kristina Kappelin i en krönika i Journalisten.
Kappelin menar ändå att rege-ringsskiftet inte spelar så stor roll för press- och yttrandefriheten i Italien.
”Politikernas grepp över massmedierna är en nedärvd sjukdom”, skriver hon.
I dag publicerar Aftonbladet en Sifo-undersökning som har beställts av Tidningsutgivarna. Riksdagsledamöterna har tillfrågats om hur de ser på yttrande- och tryckfriheten. 175 ledamöter har svarat.
Svaren är beklämmande.
Det ska inte vara tillåtet att publicera namn och bild på den som är misstänkt för brott innan dom har fallit, anser 77 procent av riksdagsledamöterna.
Poliser ska inte få läcka till medierna om innehållet i förundersökningar, anser 89 procent. Kända människor ska inte behöva bli fotograferade i privata sammanhang utan att de givit sitt tillstånd. Det bör införas en lag om skydd för privatlivet mot medierna, tycker 74 procent.
Vidare tycker 84 procent att det är bra att pass- och körkortsbilder numera skyddas av sekretess så att medierna inte kan komma åt dem.
Den organisation eller det företag som lider skada av mediepublicering bör ha rätt att få skadestånd tycker tre fjärdedelar av ledamöterna.
Försvaret av den stolta tryckfrihetstraditionen sitter löst i Sveriges riksdag. Förmodligen har ledamöterna inte tänkt igenom vad deras svar skulle få för konsekvenser.
”I den pågående Skandiarättegången skulle sådana begränsningar som de tillfrågade sade sig vara för ha inneburit mörkläggning och tystnad”, påpekar Åke Wredén, tidigare politisk redaktör på Nerikes Allehanda, i en artikel i Sydsvenskan (25/8).
Vi skulle inte ha kunnat läsa om de misstänkta direktörerna, inte fått veta namnen eller fått se dem på bild. Innehållet i brottsutredningarna skulle ha varit mörklagt tills bolaget hade velat att informationen kom ut. Skandia skulle dessutom ha kunnat föra skadeståndsprocesser mot att nyhetsrapporteringen skadat bolagets affärer.
”Att förtalsparagrafen i Sverige skyddar människor, men inte bolag och organisationer, är ett viktigt skydd för inte minst affärs- och börsjournalistik”, skriver Wredén.
Det finns förstås anledning till journalistisk självkritik. Vi är för dåliga på att förklara och försvara tryckfrihetsförordningen. När vi gör övertramp och missbrukar vår journalistiska frihet riskerar vi också att försvaga förtroendet för tryckfriheten.
Ändå är det oroväckande att beslutsfattarnas ryggmärgsreflex handlar om att allvarligt inskränka pressens frihet.
På en punkt vill dock riksdagsledamöterna värna tryckfriheten: medierna ska tillåtas att publicera odds från utländska spelbolag.
Spelintresset ljuger inte.