Roas hysteriskt av filosofisk förtvivlan
Publicerad 2014-03-03
Teatertribunalen visar scenkonst som ingen annan teater gör
TEATER Konsten antas syssla med de stora frågorna. Teatern på svenska scener i dag är alltför ofta, men inte alltid, mer upptagen med att underhålla. Därtill är de nödda och tvungna, inte minst av kulturpolitiska skäl. Men ibland kan underhållning kombineras med de stora frågorna, som just nu på Teater Tribunalen, där Frida Röhl regisserat en samling texter sammanställda av Magnus Lindman.
Pjäsens titel, Terrified to the last degree, är ett citat från Daniel Defoes Robinson Crusoe, den scen där Robinson upptäcker ett fotspår i sanden. Det är en av bokens nyckelscener, den med papegojan en annan (som också finns med på Tribunalen). Defoe skriver om mycket (inte minst skrivandet), men i denna föreställning står han för ensamheten och skräcken, medan texter av Heidegger lägger till mysteriet Tiden och predikamentet Varat.
Denna existensens treenighet har fått ram av en filminspelning. Benjamin Moliner och Elin Söderquist söker, med melodramatiska övertoner, gestalta tiden, den undflyende såväl som den långsamma. Även där finns moment av skräck, och hur vi försöker fly denna skräck är ett stråk under föreställningens knappa nittio minuter. Men också vad vi kan (inte) veta om någon, eller något utanför oss själva.
En vacker scen är den med en av Freuds studier i hysteri, Fallet Katharina, där en lysande Marie Olskims Lusth på sävlig norrländska svarar på Freuds ledande frågor. Freud är ju en av de få individer som förändrat vår syn på vad en människa är; här visas psykologins begränsningar. För inte nog med att vi sitter fast i tillvarons ofrånkomliga kategorier, tiden och rummet, dessutom är vår kunskap begränsad av vår individualitet. Men så finns teaterkonsten, som just nu på Tribunalen visar upp något som ingen annan teater gör.
Se pjäsen, roas och förundras av dess filosofiska förtvivlan.
