Norskt rabalder på svensk scen
Cecilia Djurberg ser teaterföreställningen som fick en minister att avgå
Publicerad 2019-09-04
Efter premiären av Ways of seeing på Black Box teater i Oslo i november förra året uppstod ett sällan skådat rabalder.
Nu gästspelar det omsusade teaterstycket på Orionteatern. Scenen är lummigt lövad och i buskarna ruvar två kvinnliga konstnärer med kurdisk, respektive fransk-algerisk bakgrund på sin ”pilgrimsresa” mot de högerextrema nätverken i Norge. På en filmduk projiceras en rad husfasader, där i sammanhanget intressanta personer bor.
Bland annat Fremskrittspartiets Tor Mikkel Wara. Vid premiären var han Norges justitie- och invandringsminister, men tvingades avgå i mars. Detta på grund av att hans sambo först polisanmälde konstnärerna för olaga intrång och kränkning av privatlivet, och sedan själv anklagades för att genom att tända eld på parets egen bil ha försökt leda i bevis hur föreställningen blåst upp en hotbild mot dem.
När Ways of seeing nu inviger den tionde upplagan av Stoff – Stockholm Fringe festival – har verkets frågeställning om hur växande rasism och förevändningar om terroristbekämpning sanktionerar övervakning av muslimer överskuggats av debaclet. Diskussioner om censur och konstens gränser har hamnat i fokus, vilket inte är ointressant, men risken är att man inte ser skogen för alla träd.
Perspektivproblemet är å andra sidan symptomatiskt för detta aktivistiska verk. Det är säkerligen ingen slump att de valt samma titel som John Bergers konstteorier om blickar, perspektiv och kontext som fortfarande studeras på kurser i normkritik. Och framförandet är personligt med effektfull sång och musik, men de vill prata om lite för många saker samtidigt vilket gör den nästan två timmar långa föreställningen väldigt informationstung.
Som bäst fungerar det när Sara Baban och Hanan Benammar möter Ketil Lund, nu 80-årig pensionerad domare från Norges högsta domstol som ledde den så kallade Lund-kommissionen om åsiktsregistrering och övervakning av privatpersoner och politiska organisationer.
Med honom har de ett intressant samtal och avhandlar huruvida deras konstprojekt är olagligt. Lund svarar nej, men resonerar kring hur samhällets tendens att inte skilja på åsikter, tankar och handlingar är på väg tillbaka och att personer med konstnärernas utseende löper högre risk att bli utsatta.
Frågan om det däremot är etiskt försvarbart, eller ens en särskilt smart metod att spela samma spel som de högerextrema, och kartlägga sina åsiktsmotståndare, lämnas däremot öppen.