Makarna Macbeth som mördande mjukisar
Inte ens den gulliga kaninen överlever
Uppdaterad 2022-06-02 | Publicerad 2022-02-19
Liksom hos Shakespeare lever makarna Macbeth på Dramaten i ett lyckligt äktenskap. Det barn som Shakespeare antyder att Ladyn ska ha haft, har här i så fall överlevt, Baby Macbeth. Hon sitter där framme vid scenkanten med sin kanin, Grå Malin, och har svårt att sova. Sömnsvårigheterna överför hon till kaninen, som gulligt prasslar i sin bur. Vips sänker sig från taket tre systrar, inte några häxor, utan ett annat slags weird sisters, Kaninsystrarna, som kommer med tre svårtydda gåtor. En lång natt väntar.
Jens Ohlin och Hannes Meidal vill med (macbeth) se makarna Macbeths ambitioner som goda; de gör vad de måste för sin dotters och deras egen framtid. Kungen är död, rådet villrådigt och Drottningen gammal. Några förlupna ord till Banquo sätter i gång mordmaskinen. Den ena kniven efter den andra allt blodigare och strax är liken upphängda på rad i fonden.
Mellan morden i nattens mörker försöker pappa och mamma Macbeth lugna och trösta Baby Macbeth. Hon får även stöd av Dåren (Kjell Wilhelmsen), han som här personifierar den saga livet är, berättad av en dåre, som de kanske mest berömda raderna från Macbeth lyder. Men även om denna mjukisvariant av tragedin vill försöka om inte förstå, så åtminstone förklara hur våldets spiral trots goda intentioner leder fel, drabbar detta även uppsättningens intentioner.
Ohlins och Meidals Hamlet på Teater Galeasen 2017 var en lyckad uppsättning, delvis eftersom dialogen med förlagan hela tiden gav ett dubbelt perspektiv, Shakespeares dåtid och vår nutid. Men delvis också för att Hamlet är en pjäs med så många hål, den väcker frågor av en helt annan dignitet än vad Macbeth gör.
Med (macbeth) faller man för andra frestelser. Blankversens kvicka stilbrott och underhållande insatser, som Leif Andrées stammande Banquo, får inte vara nog. Blodet ska skvätta. Ladyn (Maia Hansson Bergqvist) ska kräkas. Drottningen (i Christina Schollins säkra gestalt) kostymeras som Drottning Hjärter Dam i Alice i Underlandet (”Off with their heads!”). Det som ska vara en någorlunda intensiv dialog mellan mördare om skuld och strategi, riktas rakt ut till publiken. Replikerna försvinner ut i rymden, ett mindre scenrum vore mer tacksamt, klaustrofobin kräver ett intimt rum.
Uppsättningen blir en satir över Shakespeares tragedi, i stil med Charles Ludlams The Mystery of Irma Vep från 1980-talet, en penny dreadful, där skräckfilmsgenren och den gotiska skräckberättelsen förlöjligas genom överdrifter och publikflirtar. När allvaret förväntas ta mer plats mot slutet av föreställningen är det alltså för sent. Det verkar även kaninen Grå Malin tycka, som när hon i väntan på att avlivas flyttas mellan vålnaderna som hemsöker scenen, helt enkelt biter en av dem.