På övervåningen når vi nån form av nirvana
En fläkt av 90-talsoptimism på Manifesta 15 i Barcelona
Publicerad 2024-09-14 05.00
Var femte minut lyfter ett plan från Barcelona-El Prat. Alldeles intill flygplatsens asfaltsfält och uppkomna ljudvågor ligger det modernistiska sommarhuset Casa Gomis, byggt under åren 1949–63, av den katalanska arkitekten Antoni Bonet Castellana. Hit har den femtonde upplagan av den nomadiska biennalen Manifesta tagit sig och villan är en av hela 16 platser där konstverk visas. Sexton platser spridda i tolv städer över hela regionen, vilket ger biennalen namnet Barcelona Metropolitana. Den mest utspridda av dem alla, ointaglig genom sina stora avstånd, men tillgänglig för den lokala publiken.
Utspriddheten har strukturerats i tre tematiska kluster, där Casa Gomis är den viktigaste platsen för temat ”Balancing conflicts”. En närapå genialisk plats.
Casa Gomis byggdes när flygplatsen redan fanns men i en tid när nästan ingen flög. Nu hotas villan av flygplatsens expansion och den är dessutom i princip obeboelig på grund av bullret. Den undersköna enplansbyggnaden med sina stora fönster, öppna planlösning, perfekta akustik för musikkvällar – den byggdes inom modernismens framtidstro och teknikoptimism.
Kontrasten och likheterna mellan Casa Gomis och flygplatsen illustrerar konflikten mellan hållbarhet och modernisering. Och visst, även sommarens stora protester mot konsekvenserna av Barcelonas massturism kan skrivas in här.
Inne i Casa Gomis, och ute i den stora trädgården, har konstverk smugits in. De är följsamma, kanske lite väl mycket så. För åtminstone den tillresta presskåren ägnade huset mer uppmärksamhet än de installerade konstverken.
Och lite på det sättet fortsätter det genom hela Manifesta 15. Det är egentligen helt i sin ordning. Manifesta startades på 1990-talet, med sin första upplaga i Rotterdam 1996. Då var idén att läka samman Europa, öst och väst. Konsten skulle fungera både som en social och ekonomisk faktor och de första upplagorna av Manifesta innebar också möten mellan konstnärer från alla delar av Europa. Platserna har så gott som alltid varit huvudnumret. De har synliggjorts, aktiverats, fått en skjuts av kreativitet.
I Barcelona betonas helt tidsenligt decentralisering och demokratisering genom de lokala samarbetena, förankringen och nätverken. Fonden är ett Europa vars kriser och slitningar bara ökar – kontrasten till 90-talets optimistiska nybyggaranda är uppenbar.
Platserna som valts ut berättar en historia – klosterområden, före detta textilfabriker, ett kvinnohus, ett före detta elverk, ett före detta fängelse – och ledorden är hållbarhet och närdemokrati. Den lokala förankringen hoppas kunna möjliggöra en eko-social omvandling. Nog finns det en fläkt av 90-talsoptimism men i ny dräkt. Och det är nog inte bara jag som känner doften av det radikala syndikalistiska Katalonien.
Temat ”Cure and care” tar plats i flera små städer i Collserola-massivet, regionens gröna lunga, och här är den ledande platsen klostret Sant Cugat. Kloster har historiskt varit platser för läkekonst, så återigen en väl vald plats för det tema som känns rakast och enklast.
Konstverken som visas förhåller sig fritt. Så kan Martin Toloku ge ”Immortal smell”, en performance där flamencon mixas med traditionell dans från Ghana, Marianna Simnett visa en serie om tre akvareller där gudinnan Athena spelar flöjt och hånas av de andra gudarna, samtliga med djurhuvuden. Visst finns det ett stråk av sårbarhet, mänsklighet, i dessa och andra verk, och i samklang med platsen händer ändå något: tung tradition, stillhet, kanske andakt. Mer rakt in i ”Cure and care” blir palestinsk-saudiska Dana Awartanis verk ”Let me mend your broken bones”, omskakande i sin omsorgsfulla enkelhet: tyger som trasats sönder, färgats i kollektiv anda i Kerala i Indien och sedan lagats. En hommage till offren i Gaza och ett exempel på Manifestas betoning av samarbetet.
Byggnaden kallas lokalt för ”arbetarnas Sagrada Familia”
Verken inom ”Cure and care” uttrycker annars oftare en mix av andlighet, humor, samhällskritik och framtidstro. En frihetskänsla mitt i allvaret.
Manifestas dramaturgi berättar att den allra viktigaste platsen är Les tres Xemenenies, ”de tre skorstenarna” i Sant Adrià de Besòs strax utanför Barcelona. Silhuetten reproduceras i informationsmaterialet och byggnaden, ett före detta elverk, är anslående. Skorstenarna tillkom efter stora demonstrationer på 1960-talet då kvinnor boende i området hade tröttnat på att allt blev svart och sotigt av elverkets rök.
Byggnaden kallas lokalt för ”arbetarnas Sagrada Familia” och visst kan man se den som ett svar på Gaudís aldrig fullbordade katedral, Barcelonas mest kända arkitektoniska verk, även om det aldrig var syftet. Som minne av en lyckad protest står de i alla fall kvar, de tre skorstenarna. Även inne i den enorma hallen, där konstverken får generösa ytor att installeras, finns en avdelning dedikerad till facklig kamp och proteströrelser genom åren. Den har förstås tillkommit i samarbete med lokala krafter, som kan berätta om protester mot Franco, för en renare plats, mot gentrifiering. I den gröna tråden finns det en svart och röd, som informationstexten formulerar det.
Temat är ”Imagining futures” och här är idéerna bakom Manifesta 15 tydligast. Här är samarbeten något synligare och möjligen problematiska, som till exempel de två stora halvcirkelformade rum som syns utomhus på väg mot stranden, av arkitektkollektivet Choi+Shine, och virkade av 120 deltagare. Enligt uppgift ska dessa personer också ha varit medskapande, och projektet just ett samarbete – en hyllning både till Barcelonas fiske- och textilnäring och extra mycket en påminnelse om stadens historia och arv.
Som publik är det inte helt lätt att hänga med i, men detta är inte i första hand för oss tillresta
Andan på denna Manifesta har en del likheter med den senaste (utskällda) Documenta, i en förväntan att inte bara föreställa sig, utan också skapa en framtid. Nätverk byggs och förhoppningar stärks om något annat, om en fortsättning. Som publik är det inte helt lätt att hänga med i, men detta är inte i första hand för oss tillresta. Det paradoxala inträffar att Manifesta 15 både öppnar och sluter sig mot världen samtidigt.
För att återvända till det gamla elverket: från Jeremy Dellers banderoll med texten ”Speak to the earth and it will tell you”, som utgör entré, till Kiluanji Kia Hendas ”The Frankenstein tree”, brända men lagade träd, via Carolina Caycedos stora aktivistiska väv ”Our mineral intensive futures”, och en lite rolig neonskylt av Claire Fontaine (”When women strike the world stops”) når vi, publiken, en sorts nirvana: översta våningens fönster är borttagna och vita tyger rör sig i vinden. En solig dag i september är Asad Razas verk ”Prehension” mycket vackert, och hoppfullt.
Jag tänker att det är de lakan som 1960-talets kvinnor längtade efter, de lakan som förblivit vita och inte solkade av giftig rök. Vita tyger kan vara frihet, tillit, de kan vara rituellt viktiga, betyda sorg eller högtidlighet. När tygerna rör sig fritt i den varma vinden är de också en motpol till det som visas på Manifesta 15:s högkvarter i centrala Barcelona, på Gustavo Gili, ett före detta förlagshus.
Där ankrar biennalen i arkivutställningar som bland annat bygger på aktuell forskning om alternativa pedagogiker i Katalonien (från tiden före och efter Franco), och annan historieskrivning. Här har workshops och seminarier pågått sedan 2022. Det är här, bland montrar, artefakter och dokumentärfilmer, som det känns: Det lokala, det kollektiva, historiens som trots att den hela tiden skrivs om ändå är stabil.
