Arkitekturen är död – men diskussionen lever

På Färgfabriken visas åtta framåtblickande undersökningar

Burcu Sahin

”Arkitekturen är död”, säger professor Anders Wilhelmson i en av föreläsningssalarna på Arkitekturskolan på KTH. De andra studenterna i rummet ser skärrade ut, men jag tänker att eftersom måleriet är dött och litteraturen är slut så kan det väl knappast vara förvånande att också arkitekturens tid är förbi?

Wilhelmson refererar till idén som växte fram på sjuttiotalet om att arkitektur inte kan göra annat än att bekräfta den ordning den skapas inom. Den kan inte skapa politisk förändring i sig, utan fungerar framför allt som en lösning. Som student hade han under en föreläsning av den marxistiska arkitekten Manfredo Tafuri hoppfullt frågat om det ändå inte vore möjligt, varpå Tafuri skrek: ”Monster!”

Wilhelmson är en av tio arkitekter som medverkar i den första delen av Arkitekturtriennalen, ett återkommande forum för arkitektur och stadsutveckling. Startpunkten är utställningen ”Arkitekturer – åtta samtida undersökningar” på Färgfabriken där curatorn och utställningsarkitekten Karolina Keyzer har bjudit in kollegor från Norden samt Ukraina och Schweiz att undersöka den fysiska modellen som verktyg. ”Utställningen kretsar kring arkitekturen i sig, med utgångspunkt i våra ursprungliga och livsviktiga behov av kärlek, stöd och stöttning, tillhörighet och trygga rum.”

Det är en sympatisk inbjudan och vilja att ta ner arkitekturen på jorden igen, från höga skyskrapor och världsfrånvända samtal om fula byggnader, bort från obskyr teori till det vardagligt nära och helt grundläggande. Det uttrycks genom den öppna ytan i utställningshallen, med sparsmakade texter tillhörande utställningen och en verkstad där besökaren själv blir arkitekt. En ömsesidig relation mellan arkitektur och människor, liksom den som gestaltas genom Walter Hjaltesteds och Caterina Deckers modell där former och trappavsatser speglar varandra och inverteras. Eller Christin Svenssons sprattelgubbe som bokstavligen låter betraktaren dra i trådarna för att väcka tankar om rörelsefrihet och offentliga rum i storstaden, vilket utforskas lekfullt genom enkla geometriska former och ryck.

Arkitekturtriennalen ska vara ett återkommande forum för arkitektur och stadsutveckling som vidareutvecklas vart tredje år framöver. Platsen för denna inbjudan till samtal känns given, med tanke på att Färgfabriken ursprungligen är en utställningshall för både arkitektur och konst, även om tonvikten för utställningarna de senaste åren har legat på det senare. Men också för att samtalet redan pågår.

Området Lövholmen huserar flera rivningshotade byggnader, bland annat kontorsplatser för stadens konstnärer och författare där jag själv suttit, som ska göra plats för fler bostäder. Förtätningen har kritiserats av arkitekter som gått samman under initiativ som Upprop Nitrolack, där man i stället efterfrågar fler allmänna offentliga lokaler som kulturhus och sporthallar, genom sanering samt bevarande av byggnaderna i ett av Stockholms äldsta industriområden.

På ett liknande vis aktualiseras materialets historia genom Daniel Johanssons installation och begrepp ”förbruk”. Sex pelare med färginskriptioner skapar en sammankomst som känns närmast andlig. De dekonstruerade träsniderierna både hyllar och gör upp med en tradition av hantverk. Denna tradition får en annan betydelse genom Eveliina Sarapää som arbetar med samisk kunskapsteori och buođđu, en traditionell fiskedämning. Frågan om mellanrum, som ställs i Svenssons modell, blir plötsligt laddad. För vad händer med en nomadisk arkitektur om marken privatiseras och exploateras, och vilka finns kvar för att föra kunskapen vidare?

Det finns ett utpräglat fokus i utställningen på det konstnärliga uttrycket och arkitekturens samhällsfunktion. I sin senaste bok frågar sig filmskaparen Mia Engberg om den sant radikala filmen är den som befriar åskådaren från bilder. Eftersom vi är dömda att se tusentals sådana varje dag. Jag kan inte låta bli att tänka på en liknande hållning till arkitektur. Anders Wilhelmsons villa i plåt beskrivs som en ful (men älskad) ankunge, där impulsen att krypa in genom vikdörrarna till den rymliga undervåningen infinner sig. Men modellen är det närmaste man kommer en igenkännbar byggnad i utställningen, och typiskt nog försvinner den nästan mot de gråa betongväggarna i hallen. 

Om arkitektur till stor del speglar och upprätthåller ett samhälle vi inte vill ha, där människors grundläggande behov inte kan tillgodoses, kanske vi behöver frigöra oss från den för att skapa förutsättningar för inte bara en möjlig, utan en nödvändig, arkitektur.

I det mindre rummet som ligger strax innan den stora utställningshallen har arkitekt- och konstnärsgruppen MYCKET skapat en plats för återhämtning under pågående politiska strider genom en enorm himmelsäng gjord av banderoller. Rummet skapar plats för vila och kamp samtidigt. De radikala må vara förpassade till ”Städskrubben”, men där finns en direkt förbindelse till gatorna där de kollektiva kraven om hur vi vill ha det formuleras. Trots den uppenbara kontrasten mellan rummen tycks de uttrycka samma längtan. Som det står på en av banderollerna: ”Förlåt att vi stör, men vi behöver er hjälp.”