En Documenta som sent kommer glömmas
Brötigt och förvirrande i Kassel – men konsekvent kollektivt genomfört
Publicerad 2022-06-21
Så nu har den alltså dragit i gång, den femtonde upplagan av Documenta, Europas största konsthändelse, skapad 1955 som en efterkrigstida restauration. Ett projekt för att nära gränsen till dåvarande DDR manifestera västs överlägsenhet.
Documentas rötter, inte helt denazifierade om man uttrycker sig försiktigt, och sammanvävda med amerikanska intressen, kom fram tydligt på en utställning i Berlin förra året. I år har utställningen på förhand och osedd blivit anklagad för antisemitism (den palestinska närvaron har tolkats som israelfientlig) – vilket, när man tänker närmare efter, är lite av en anakronistisk rekyl.
Men från att ha varit en angelägenhet för det välgödda väst har Documenta under 2000-talet successivt blivit en alltmer global tillställning. Årets upplaga leds av den indonesiska konstnärsgruppen Ruangrupa och är i stort sett uppbyggd av just konstnärskollektiv, från stora delar av världen.
Med hjälp av begreppen lumbung och majelis har man skapat ett slags nät av kollektiva samarbeten. Lumbung är rakt översatt en gemensam lagerplats för ris, en rislada som hela byn använder tillsammans. Majelis är idéutbyten och möten. Förenklat kan man säga att Documenta är uppbyggt av fjorton lumbung-medlemmar, som i sin tur har bjudit in fler kollektiv. I slutänden, om det finns någon sådan, över tusen konstnärer i olika konstellationer. Ett globalt ekosystem av konst.
Att lumbung ursprungligen syftar på ett materiellt, jämlikt och livsnödvändigt samarbete är också något som ligger som en underström i Kassel. Många verk har som tema vår överlevnad, jordens ändliga resurser och hur viktigt det inte bara är att samarbeta utan framför allt att äga tillsammans.
I den nedre våningen på Documentahalle möts vi omedelbart av installationen rasad, som kan påminna om en marknad, en bazar. Majskolvar i keramik, virkade Campbell-burkar, små omsorgsfullt sydda potatisar i mjukt tyg. Det är lumbungmedlemmen Britto Arts Trust som bjuder in till denna bokstavligen konstgjorda matfest, otroligt välgjort och med snygga blinkningar till den etablerade samtidskonsthistoriens popkonst. Som ett dovt ackord ljuder också en kritik av matindustrins utveckling mot rovdrift, artificialitet och konflikt.
Men Britto Arts Trust visar inte bara detta konstverk, ett passivt objekt för betraktaren att avnjuta (!) och konsumera. Gruppen, som är baserad i Bangladesh, skapar också en social matservering med matkultur från 100 olika länder under de 100 Documentadagarna.
Den relationella estetiken tycks vara tillbaka, det vill säga att konsten bygger på publikens deltagande. Men egentligen är det vi upplever nu ganska skilt från 1990-talets konst: här är det processen, lärandet och en möjlig annan och glimrande framtid som är mer i fokus. Det finns stor hållbarhet i att dela kunskaper. Lite syrligt kan jag tänka att det också är en rätt instrumentell konstsyn, denna idé om nyttan. Men väl i utställningssalarna går det att uppleva konsten på många olika nivåer.
Ofta infinner sig en känsla av att vara förlorad, inte i översättning utan i kontext. Eller en osäkerhet inför vad dessa samarbeten egentligen är. Zoom-möten med över hundra deltagare? Tillåt mig tvivla på genomförandet. Hur kompromissar man? Hur hittar man fram till varandra?
Det Porte-au-Prince-baserade kollektivet Atis Rezistans är på plats i den katolska kyrkan St Kunigundis, i det tidigare av Documenta oexploaterade området Bettenhausen i Kassels östra delar, ett område med äldre och nyare industrier. Atis Rezistans har sedan 2009 tillsammans med andra aktörer organiserat Ghetto Biennale, och många av de utställande konstnärerna har tidigare deltagit där. I St Kunigundis betonas den haitiska revolutionen, den tredje av de tidigmoderna demokratiserande revolutionerna tillsammans med den franska och amerikanska.
Döden närvarar inte bara i skulpturer av blandmaterial och dödskallar utan också med ett minnestält till de konstnärer som dog i den stora jordbävningen 2012. Det är en fascinerande del av Documenta, med en energi och ett intressant sammanhang som fungerar så ypperligt med platsen, kyrkan och dess lilla gröna park – ett politiskt, existentiellt och historiskt sammanhang som är spännande att utforska.
Ingen dag sägs ska vara den andra lik under de 100 dagarnas Documenta 15 (eller kanske Lumbung 1). Det är fascinerande – men också lika omöjligt att överblicka och recensera som att vara på 100 platser samtidigt. Eftersom de flesta aktiverande processer kommer i gång först efter öppningen blev pressdagarna åtminstone stundtals som att smyga omkring i en scenografi.
Årets stora internationella utställningar hittills – Documenta samt biennalerna i Venedig och Berlin – har visat ett genuint och medvetet ointresse att slentrianmässigt samla de stora namnen. En och annan lyser starkt, Hito Steyerl bidrar i Kassel med en filminstallation som jag skulle vilja kalla genialisk, som humoristiskt och skarpt fångar en del av samtidens teman: konflikten stad och land, den kommersiella kulturens appropriering av värden de flesta av oss håller för viktiga.
Oavsett vad man kan tycka om Documenta 15: förvirrande, brötig, inget nytt, för snäll – den är inte lik någon av sina föregångare. Det är första gången ett så kollektivistiskt och interaktivt projekt varit hela idén på en så stor och viktig utställning.
Utställningen är heller inte en slutpunkt, utan bara en del i processen. Jag spår inte att konsten eller världen kommer att förändras. Men jag kan hoppas på en omstart i synen på konsten som ett objekt för konsumtion bland andra.