Topplocket går när jag ser spikhål och streck
Surrealismutställningen på Moderna är slarvig och ogenomtänkt
Publicerad 2024-11-11 04.30
Den underjordiska himlen, Moderna museet
Det är hundra år sedan André Breton publicerade det första surrealistiska manifestet, och jubileumsutställningarna står som spön i backen. Moderna museet vill inte vara sämre och har med utgångspunkt i sin samling gjort en utställning som introducerar avantgarderörelsen som ville förändra världen genom att låta dröm och verklighet krocka. Nu skulle det borgerliga samhället krossas av kraften i sina bortträngda begär!
Lyckligtvis äger vårt svenska museum ett av de centrala verken i surrealismens historia: Giorgio de Chiricos ”Barnets hjärna” (1914), som var en viktig inspirationskälla för rörelsen i dess begynnelse. Målningen hängde hemma hos Breton och föreställer en blundande man med naken överkropp i en mystisk miljö. Fun fact är att Moderna köpte den direkt av den franske surrealistpåven på 1960-talet. Snopet nog visas den inte på utställningen.
Jaha, de Chiricon är väl utlånad tänker jag, och ser mig runt efter Salvador Dalís mäktiga ”Wilhem Tells gåta” (1933) (ni vet, Lenin med den jättelånga skinkan). Nehej, den visas inte heller. Men en annan av museets surrealistiska dyrgripar, Max Ernsts målning av en växtliknande insektshumanoid, ”Människobild” (1931), ska jag väl ändå få se? Näppeligen.
Jag hajar, Moderna vill inte fokusera på där gamla gubbarna, utan knyta an till de senaste årens nyläsningar av surrealismen och lyfta fram kvinnliga konstnärer eller surrealister från utanför Europa. Men … visst hänger några verk av kvinnliga surrealister här och där, men det är inget uttalat tema som fördjupas, så även på denna punkt blir jag besviken.
Det ska sägas att surrealismen är en notoriskt svåravgränsad rörelse som snart sagt varenda avantgardekonstnär i Paris på 1920-talet hade kontakt med vid någon tidpunkt. Surrealisterna räknade ibland andra konstnärer till sin krets utan att fråga dem, och surrealismens budskap spred sig runt jorden och omformulerades över tid. Faktum är att man kan argumentera för att surrealismens inflytande har varit så vittförgrenat och djupt att en stor del – kanske all! – efterföljande konst skulle kunna beskrivas som post-surrealistisk: från den abstrakta expressionismen på 1950-talet, till situationismen och 68-rörelsen, till vår tid, då många konstnärer arbetar i surrealismens anda.
Det tycks vara detta nebulösa och heterogena drag i surrealismen som Moderna vill lyfta fram för resultatet är väldigt osammanhängande. Första salen är en röra av samtida och historiska verk – varav de flesta bara har perifert eller indirekt med surrealismen att göra. Förvirrande. Det andra rummet handlar om dadaismen, vilken förstås var en föregångare till surrealismen. Men inte desto mindre så är det ju inte surrealism. Dubbelt förvirrande.
Först det tredje rummet kan sägas ta sikte på surrealismen i någon konsthistoriskt meningsfull bemärkelse. Återigen är presentationen virrig med en massa små artefakter och publikationer placerade i vitriner och glasskåp. Jag får gå runt med ett laminerat tjockt A3-ark med tusen namn på för att över huvud taget kunna orientera mig. Classy.
I nästa rum gläds jag åt den unga svensk-palestinske konstnären Tarik Kiswansons tre gigantiska metallskulpturer som hänger från taket likt stelnade bläckfiskar. Kiswansson har gjort andra verk som tydligare knyter an till surrealismen (inte minst René Magritte), men detta är ändå ett gott exempel på ett slags samtida surrealism och ett bra inköp.
Men glädjen är kort, och snart går topplocket när jag ser spikhål och fula blyertsstreck på väggarna. Även Kiswanssons skulptur är skavd på sina ställen. Putsa upp verken och spackla väggarna, för bövelen! Runtom har verk av diskutabla surrealister som Marcel Duchamp och Yoko Ono placerats ut på ett godtyckligt sätt.
Den avslutande svartmålade salen om sömnen och drömmarna fungerar däremot riktigt fint, men i det här läget blir jag mest misstänksam: varför är inte resten av utställningen lika genomtänkt och omsorgsfullt installerad? Den unga svenska skulptören Susanna Marcus Jablonskis suggestiva objekt av blå fjädrar ställs mot klassiska verk av Toyen, Wilfredo Lam och Magritte på ett effektfullt, för att inte säga surrealistiskt, sätt. Greppet att låta liv och dröm flyta samman genom oväntade kombinationer fungerar fortfarande.
Att beskriva utställningen som en förlorad möjlighet att folkbilda om surrealismen vore en underdrift. Varför inte passa på att fördjupa det svenska spåret med Eric Grate och Halmstadgruppen, Endre Nemes och Imaginisterna eller den tidige Öyvind Fahlström? I stället visas en film här och var, med en trött idé om att lyfta fram genreöverskridanden.
Just surrealismen har väl aldrig stått högst i kurs på Moderna museet, där dadaismen och den kinetiska konsten varit mer formativa. Men vi talar trots allt om en central rörelse inom det europeiska avantgardet som, vid sidan av det amerikanska 60-talet, har varit själva livsblodet på Skeppsholmen. Att läsa om den historien bortom kanoniserade konstnärer och kända verk är bra. Men då måste man ta ämnet på större allvar än så här.