Både retro och helt i samklang med tiden
Mirakulöst att jätteutställningen Berlinbiennalen kunnat planeras under pandemin
Publicerad 2022-06-14
Allra längst upp på översta våningen i en av de många byggnader som var Stasis högkvarter, på ett så litet våningsplan att betraktarna, om de är fler än tre, får trängas i trappen visas en anspråkslös film. Valérie Osoufs Xiheng Jie gestaltar genom en filmad promenad i staden en blind mans drömmar.
Stasi-området är numera ett ”Campus für Demokratie”, ett museum, med informationsmaterial om DDR-samhället, den gryende oppositionen, murens fall och det fortsatta bearbetandet av övergreppen på de medborgare som registrerades, övervakades, straffades. Inte oväntat ligger de konstverk som visas här tematiskt nära – ansiktsigenkänning, sociala medier – men, också just, blindhet. Som en antites till hela den maskin av både övervakning och konstbetraktande, ögonens makt, det visuellas stora försteg framför allt annat. Jag ser, alltså har jag makt.
Årets upplaga av Berlinbiennalen, den tolfte i ordningen, riktar sökljuset mot kolonialismens tunga efterbörd. Visst är den mitt i en mycket plågad samtid – klimatkollaps, gryende fascism, rasism, nyvaknad imperialism – och curatorn, konstnären Kader Attia talar mycket om de globala, ständigt ackumulerade, sår som i mångt och mycket orsakats av den västerländska moderniteten.
Med andra ord för konstvärlden rätt så bekanta teman, som har stötts och blötts genom de senare åren. Men det är inte så enkelt som att vi sett och hört allt. Biennalen bjuder på delvis nya perspektiv, nya sammanträffanden, nya kamper. För kamper är det gott om, från polska Zuzanna Hertzbergs forskande om de judiska kvinnornas motstånd i Warszawas och Bialystoks ghetton, till Susan Schupplis granskning av Standing Rock och det polisvåld som utövades där. Schupplis tema, som återkommer än tydligare på annan plats, är den polisiära strategin att utsätta aktivister och andra medborgare för kyla och väta.
Men det finns fler och inte lika uppenbara protester, som Zack Blas verk om att lura ansiktsigenkänningen och dess sortering av människor, eller varför inte Self-portrait as restitution – from a feminist point of view, där konstnären Deneth Piumakshi Veda Arachchige gjort ett skulpturalt självporträtt där hon med en skalle i handen, som en plågad Hamlet, frågar sig när hennes förfäders ben ska få komma tillbaka från skallmätarnas samlingar.
Skulpturen är inte monumental, den är i naturlig storlek, men den är effektiv i sin starka realism. Konstnärens arbete för en historisk, postkolonial rättvisa åt folkgrupper på Sri Lanka syns på flera platser på biennalen, i formen av fotomontage. Antropologiska porträtt av nu bortglömda människor och forskningsobjekt. Och en av alla röster för rättvisa, som snirklar sig in och avtäcker den koloniala mentaliteten.
Lite försiktigt går det att säga att de olika utställningsplatserna skiljer sig tematiskt. Tydligast i redan nämnda Stasi, och på Akademie der Künste i Hansaviertel dominerar de verk som resonerar, kritiserar eller analyserar klimatet och miljön. Övergripande är det kapitalismkritik det handlar om, men sticker ut gör Tuan Andrew Ngyuyens videoinstallation My ailing beliefs can cure your wretched desires (som också visas på Ars22 i Helsingfors).
Här samtalar djuren om människans årtusendelånga förtryck, om möjligheten att göra revolution. Det är en förföriskt vacker och fantasifull installation som bryter av mot allvaret runtomkring (även om ärendet är seriöst). Tuan Andrew Ngyuyen visar även ett verk på Hamburger Bahnhof som griper tag, en semidokumentär installation på sex skärmar om hur koloniala Frankrike kunde skicka soldater från en koloni för att bekämpa frigörelseförsöken i en annan. Soldater från Senegal hamnade i Vietnam, fick sina liv styrda av kriget. Några gifte sig, några fick barn. Familjerna finns kvar och berättelsen är den om maktlöshet över det enda livet.
På Hamburger Bahnhof visas också ett verk med trigger-varning, ett verk som lär bli omdiskuterat. Franske Jean-Jacques Lebel har installerat ett labyrintiskt rum med de välkända fotografierna från övergreppen i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad. Kraftigt uppförstorade och monterade på höga väggar i ett labyrintiskt system går fotografiernas våldsamhet inte att undvika. Installationen är drabbande på en nivå som knappt går att uthärda. Kritiken mot verket är förstås att offren utsätts än en gång. Att verket profiterar på andras lidande. Kritiken går att förstå – men verkets kvalitet tycker jag överskuggar invändningarna.
Det är annars svårt att bli provocerad av konstverken på biennalen, åtminstone för mig. Med den aktuella antisemitism-diskussionen kring kommande Documenta i Kassel, kan det förvåna mig att verk som är skarpt Israelkritiska ändå passerar i Berlin. Amerikanska Dana Levy resonerar i film och med dokument hur den gröna linjen länge har kränkts och hur kartans makt förändrar synen på vad som är Israel. Inga nyheter för den som hängt med i debatten – men varför passerar viss Israelkritik medan annan brännmärks?
Jätteutställningar som biennaler låter sig inte sammanfattas, men denna upplaga i Berlin är både lite retro – de många filmerna, knappt något måleri – och helt i samklang med tiden. Konstnärerna kommer från många av världens hörn, det är mirakulöst att man lyckats förbereda och genomföra en så global utställning mitt under en pandemi. Kader Attias egna konstnärskap är av det svartare slaget – ingen kan bli förvånad att hans utställning tar fasta på vår världs ärvda problem.