Här möts myter, Moby Dick och migrationer
Uppdaterad 2024-10-25 14.10 | Publicerad 2024-10-24 04.00
Havet, Louisiana
På väg genom södra Sverige mot Humlebæk och Louisianas nyöppnade utställning Havet, hamnar jag på ett tåg med trasig korglutning. Det är som att vara till havs. I storm. Havet kom upp på land, en försmak av den vittfamnande konstutställning, den storsatsning på havet som Louisiana nu gör över vintern – genom konsten, vetenskapen, politiken.
Havet är den tredje utställningen med ett liknande angreppssätt, efter Månen och Arktis. Tredje och kanske mest inspirerande: konst- och kulturhistoriskt finns ett intresse sedan hundratals år och trots allt är det vårt ursprung och en stor del av jordens yta. Med mysterier och myter som kittlar fantasin i paritet med rymden.
Louisiana och curatorn Tine Colstrup söker en sorts poetisk kunskap, ett möte mellan vetenskap och konst som ska kunna bli något tredje. Fördjupning genom estetiska objekt och upplevelser, som också här och där sätts i kontext genom väggtexterna. Ibland anar jag lite skolbänkskänsla, men för det mesta är det konstverken som får skina. Också sådant som inte var menat som konst men som tack vare tidens gång börjat närma sig: hela utställningen inleds med Anna Atkins vackra cyanotypier från 1840-talet, de tidigaste fotografiska skildringarna av alger.
Även den sal som vigts åt snäcksamlarna, eller åt naturvetarna med sina avbildningar, är förvisso mest kulturhistoria men blir till installationer över ett estetiskt kunskapssökande där kartläggningen och systematiseringen av havet och havets invånare lyser av en exakthet och en närhet till det avbildade.
Vägen genom utställningen är delvis kronologiskt ordnad, där utforskandet går framåt och havets hemligheter avtäcks. Det börjar så att säga i djupet, bland annat med Emilija Škarnulytės mäktiga videoinstallation ”Afotiska zonen” (2022), filmad fyra kilometer ner i den mexikanska gulfen. Via August Strindbergs stormmålningar och japanska träsnitt där monstren göms i vågorna når vi en sal med grekiska antika skulpturer, några halvt uppätna av mikrober, några delvis bevarade (de delar som överlevt århundradena begravda i sandbotten).
Här händer något. Intill skulpturerna, dessa trots förstörelsen åtråvärda flertusenåriga fynd är ghananske skulptören El Anatsuis verk ”Akuas överlevande barn” (1996) installerat. Abstraherade kroppar, formade av drivved, av det havet spottar ut, representerar verket slavar som återvänder från havsdjupen. Konstnären skapade det under en stipendievistelse i Danmark – en påminnelse om den danska slavhandeln.
Det är som om kulturhistorierna kollapsar in i varandra: symbolen för den eurocentriska historiesynen, med sin bleka marmor och idealistiska skönhetsideal rasar rakt in i det koloniala. Vad havet och dess invånare förstört och bearbetat kommer upp i nya former. I utställningspromenaden är det också i detta rum som olika motiv och teman börjar skruvas upp. Om fokus varit på djupet och så att säga havet i sig, grenar utställningen nu ut sig i motiv och teman som sjöfarten, klimatet, internetkablar på botten, föroreningar.
Visst är verk som Superflex klassiska klimatkollapsverk ”Översvämmat McDonalds” (2008), där vatten tränger in i en hamburgerbar och stiger okontrollerat tills bara några pappmuggar guppar på ytan nära taket, roliga att återse. Och en bekantskap som gruppen Niceaunties AI-genererade filmer. ”Auntlantis” (2024). Sopberg och avskräde i behagliga färger, en hallucinatorisk dystopi som tyvärr är lika intagande som bisarr.
Men samtidigt blir många verk mest illustrationer till en idé och inte det där mötet mellan konst och vetenskap, den där poetiska kunskapen. Det är svårt att sätta fingret på vad som stör i denna stora och generösa satsning. Kanske är det den ärliga viljan att täcka alla aspekter, det drar ibland åt ett håll där det mer känns som att vara på ett bibliotek än på en konstutställning (om man ska vara hård). Men också temautställningens paradox: verk som passar väldigt bra in (som Superflex) kan också ses som för enkla. De är så att säga ”bättre” i en mer oväntad kontext.
Ett tema bör både stärkas och kompliceras, och möjligen är det så att Louisianas Havet mer historiska del klarar det, men ju mer vi närmar oss samtidens problem, desto mer illustrerande och förenklat blir det.
Dock: allt kan vändas. Allan Sekulas fotoserie från ett lastfartyg är givande i sitt raka och nära uttryck. Och visst är John Akomfrahs mäktiga installation ”Vertigo sea” (2015) en storslagen avslutning. Där blir havet något mer och annat, där möts myter, litteraturhistorien, Moby Dick och isbjörnarna, migrationer – och havet som binder samman allt.