Sorgearbetet blir en tapper framtidsteater
Palestinsk universalfuturism avslutar konsthallens tid i centrala Göteborg
Publicerad 04.45
Larissa Sansour: Indigo är sorgens färg
Vad gör vi med våra ärvda sår och trauman? Vilka skuggor får våra barn bära när vi är borta? Utställningen ”Indigo är sorgens färg” av dansk-palestinska Larissa Sansour, tillsammans med Søren Lind, tar sig an dessa eviga frågor. I tre sakralt presenterade videoinstallationer står det klart att Sansour behärskar operans, essäns och sciencefictiongenrens berättarkonventioner som vore det en baggis.
Utställningen inleds med ”As if no misfortune had occurred in the night” (2022). Gustav Mahlers opera ”Kindertotenlieder” fungerar här som grund för en så kallad Al Ouf Mash’al, en pågående reflektion över den palestinska erfarenheten av katastrof, exodus och fördrivning. Vi följer en sammanhängande aria där en palestinsk mor har förlorat sin dotter. Denna mixade form vitaliserar inte bara originalmaterialen, den får förlusten av ett barn att känslomässigt representera ett universellt lidande.
Sorgen blir vacker, men ack så grym med tanke på att minst 11 000 palestinska barn dödats i Gaza under det senaste året. När jag sitter där på bänken i galleriets avskalade tempelmiljö är det som om jag famlar efter helig skrift. Är bänkarna lånade från en modernistisk kyrka av Sigurd Lewerentz? Nej, det vi står inför är en helt annan urkund. Med sin dyra science fiction-estetik söker Sansour efter en ny möjlighet att hantera Al Nakba (katastrofen) på ett sätt som angår vem som helst. Resultatet kanske borde bli pekoralet, jag vet. Men som konst helt i avsaknad av moralismer eller ursäkter kastar denna delikat mjuka sammanslagning av olika traditioner en strimma ljus över framtidens mörker.
Vad är detta om inte alkemisk filmkonst i en postsekulär tid?
I ”Familiar phantoms” (2023) möter vi Jamil, som under osmanernas attack mot ryssarna kring förra sekelskiftet hamnar i Chile, tillsammans med tusentals andra palestinier. Om han var en av dem som försökte undvika militärtjänst för osmanerna framgår inte. Fragmentet är en del av Sansours egen familjehistoria, som i detta essäistiska filmarbete dokumenteras. Fokus flyttas till fadern, en kommunist som ständigt tvingas på flykt, och till slut övergår berättelsen till ett mer personligt perspektiv.
Här utnyttjas filmens redigeringsmöjligheter till att låta ett episodiskt voice-over-manus styra montaget i en blandning av iscensatta händelser med specialeffekter, privata fotografier och arkivmaterial. Det finns en viss Wes Anderson-stämning mitt i det personliga allvaret, plus något mer. För lika mycket som filmen försöker fånga vitt skilda minnen och erfarenheter, framstår den som en undersökning av mer allmänna frågor om hur filmens skapandeprocess förenklar och omformar historien. På så sätt blir detta kanske Sansours mest självkritiska bidrag till vår tids minnesindustriella komplex.
Den tredje filmen, ”In vitro” (2019), utspelar sig i ett Betlehem drabbat av apokalypsen, men med hjälp av några kvarvarande arvsfrön förbereder sig en grupp forskare för att göra jorden odlingsbar igen. Med sin teatrala dialog mellan två kvinnor har filmen jämförts med Ingmar Bergmans ”Persona”. På påståendet ”Det dröjer inte länge innan vi kan återvända” svarar den andra kvinnan: ”Det är inte jag som är i exil här, det är du.”
Sansour hämtar många grepp från både den europeiska auteurtraditionen och Hollywoods slicka produktionsstil. I denna skildring av den palestinska fördrivningen som en ekologisk katastrof använder hon en form som samtidigt alluderar på ett inre psykologiskt drama och på den högsta formen av kulturindustriell ideologiproduktion.
Verket visar hur friheten i att inte behöva skildra katastrofens offer i dokumentära eller religiösa termer fångas in av filmhistoriska konventioner som långt ifrån är oskyldiga. För den som inte förstår Greta Thunbergs engagemang för Palestina erbjuder Sansour en poetisk plattform med ett helt annat tonläge än vad som oftast förknippas med medieaktivism. I skuggan av vår tids avhumanisering och våld gestaltar hon komplexiteten i att tänka och skapa konst.
Sammantaget visar utställningen hur sorgearbetets mödor kan förvandlas i en sorts stoisk framtidsteater. Vad är detta om inte alkemisk filmkonst i en postsekulär tid? Att Göteborgs konsthall avslutar sin tid på Götaplatsen med denna palestinska universalfuturism är dock lite oroande. I en kulturpolitiskt svajig samtid framstår konsthallens framtid i Gamlestan som minst sagt osäker. Vi får hoppas att ”Indigo är sorgens färg” inte är ett omedvetet sätt att ta ut förlusten i förtid.