Romans utan chans

Malin Krutmeijer

Ensamhet, längtan efter passion, gemenskap och uppriktighet i Lena Anderssons nya roman

helskärm

”Jag ser ingen reflektion hos honom över att två relationer är en för mycket. Han verkar anse att det är lagom många.”

Den slutsatsen drar äntligen en förbluffad Ester Nilsson på sidan 243 i Lena Anderssons nya bok om olycklig kärlek, Utan personligt ansvar.

Som läsare har man ju vetat detta hela tiden, från det att essäisten Esters heta blick fastnar på den gifte skådespelaren Olof Sten. Precis som sin föregångare Hugo Rask, Esters förälskelse i den hyllade Egenmäktigt förfarande, är Olof tjusad av uppmärksamheten, men håller på sig i månader innan han nådigt låter Ester komma till.

Vi förstår också att även han är rätt mycket äldre än Ester, och lever ett bekvämt övre medelklassliv som han ogärna lämnar för att inta en huvudroll i pjäsen Den stora passionen. Kanske beror det på livserfarenhet eller ren brist på ork, men sådant problematiseras inte i böckerna. Där upphör hur som helst likheterna.

Eller förresten, rödvinet flödar genom båda böckerna också.

Men medan Hugo Rask ändå ser Ester i ögonen över glaset och bjuder på samtal och något som i mer genuin mening kan kallas kontakt, är Olof Sten undanglidande och lömsk. Genom att ömsom avvisa, ömsom bjuda in enligt ett möjligen bara delvis medvetet men likväl ritualiserat mönster, drar han den bara alltför villiga Ester in i en för henne väldigt plågsam relation.

Hon skaffar en bil som hon kör mellan hans olika spelplatser när han är på turné, genomlider mängder av svek och besvikelser för korta stunder av lycka.

Trots sin handlösa förälskelse ser hon mönstret. Hon diagnosticerar honom som ”patologiskt ambivalent”, men intalar sig att han bara fruktar det oundvikliga: skilsmässan, som ska följas av paradiset med Ester. Olof lyckas faktiskt göra Ester till ”Älskarinnan” som idé och typ – längtande, väntande, ständigt på pass för korta stunder på den älskades villkor. Glad och kravlös blir hon dock aldrig, men det spelar ingen roll hur ärlig och tydlig hon är när hon ber honom säga nej till henne om han inte vill leva med henne. Hon tvingas in i rollen ändå.

Det är mörk, smärtsam läsning.

Det raka, torra och säkra språket är detsamma, inklusive bärande beskrivningar av mat, väder och Stockholmsinteriörer. Men här ljuder ett annorlunda, molande grundackord jämfört med förra boken.

Försöket att dekonstruera det mansmysterium som författaren såg i Hugo Rask präglades ju av humor. Inte minst dialogerna, där den stelbent rationalistiska Ester mötte den slappt ideologiska Hugo, var obetalbara.

Med Olof kan hon inte diskutera. Känslan av kontakt är flyktig och osäker, blandad med förakt. Det är obehagligt, och eftersom Lena Anderssons iakttagelseförmåga inte sviker blir det också ett karaktärsmord av Olof Sten. Många kommer säkert att ogilla den efterhängsna Ester Nilsson också, och nu kommer vi till ett av båda böckernas problem.

Deras starka suggestion – detta är böcker att sträckläsa – vilar tungt på läsarens roll som domare över vem som har mest ”rätt”. Det ändlösa, om än precist framskrivna, ältandet och tolkandet av männen förstärker känslan att nästan tillhöra Esters lyssnande ”väninnekör”.

Sympatierna kan växla och läsningen framkallar förstås många sorters känslor, men den drivs av moraliska bedömningar av huvudpersonernas handlingar gentemot varandra. Det är för all del en känslotripp, men vad mer?

För att vara så dignande av tankeverksamhet och strävan att begripa stannar romanerna tätt inpå de rent individuella perspektiven. Det gjordes försök att generalisera och politisera Egenmäktigt förfarande, men Ebba Witt-Brattströms sexualpolitiska analys (DN 8 januari) var långsökt och Kulturmannen-debatten, initierad av Åsa Beckman (DN 27 april), kom inte mycket längre än till karaktärisering av en social typ.

Jag tror att detta beror på att Lena Andersson själv är individualist.

Hon kan genom Ester Nilsson tala om hur ”konventioner och mallar fanns till för att man skulle slippa ta reda på vad man ville och behövde”, men det tycks aldrig falla henne in att det man vill i sig kan styras av, eller till och med vara en konvention. Och att detta skulle kunna ha något med samhällsnormer och maktförhållanden att göra. Även begäret har ju sina konventioner: det är väl ingen slump att den sanna kärleken gärna materialiserar sig i en människa med ungefär samma sociala bakgrund som man själv. Eller, om man är en heterosexuell kvinna, i en något äldre man med något högre status och lite mer pengar.

Här får vi nöja oss med att ”som allt annat lyder kärlekskänslan under evolutionens orubbliga principer”. Den romantiska kärleken är alltså en sorts given lag, och romanerna pekar inte längre än till frågan: ”får man uppföra sig såhär?”.

Det är onekligen upplagt för att svara nej.

Även om det snävt individualistiska perspektivet liksom låser in romanerna och dess huvudpersoner i sig själva, så tycker jag mycket om både Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar. De kastar sig in i den olyckliga kärleken, helt utan sentimentalitet. Med Ester Nilsson som skarp mejsel skulpterar Lena Andersson fram två svårförglömliga, levande mansporträtt. Och Ester själv är en sällsamt hård nöt full av motstånd och starka känslor.

Jag kan tycka att hon är så ensam i sin längtan efter passion, gemenskap och uppriktighet. Om hon var min väninna på riktigt skulle jag be henne att lämna filosofin en stund och läsa Kerstin Thorvall, som skrivit så sårigt och rasande om kvinnligt begär inlåst i en bur av normer och konventioner.