Förl000000raren

Kajsa Ekis Ekman läser ett vittnesmål om hur en börskrasch kan förändra en människa

helskärm

Det må vara en myt att kris betyder möjlighet på kinesiska, men på västerländska språk börjar ordet få en hel mängd innebörder. I Fredrik Virtanens bok Kraschad leder den ekonomiska krisen till en personlig uppgörelse.

Huvudpersonen är en känd krönikör på Aftonbladet med egen talkshow. Han får VIP-kort och märkeskostymer slängda över sig och tror på den ”rena” ekonomin. Så kommer börskraschen och utan att veta ordet av har han förlorat åtta hundra tusen. Han stirrar på börskanalen dagar i sträck, säljer och köper i desperation, men inget hjälper; alla besparingar är borta.

Detta innebär att Virtanen går in i ett tillstånd av existentiellt tvivel. Han börjar läsa Marx, röka cigaretter och lyssna på Bob Dylan. Han filosoferar över pengars värde och längtar efter något beständigt. Han rannsakar sitt liv och går tillbaka till sin barndom i Motala där fadern sålde Mercedes: ”Han ville göra rätt för sig. Vem är jag?” och irriteras över sig själv: ”Vilken jävla förmåga? Den att kludda ihop poänglös skit om ’Idol’ på tv?”

Kraschad handlar om en av dessa ”tillväxt-personligheter” vars hela liv grundas på att allt ständigt blir mer. Karriären måste gå uppåt, lönen måste bli högre, besparingarna måste växa. Vad man gör är oviktigt, att man stiger är bevis nog på att man gör rätt. Och när krisen oundvikligen kommer leder det till ett psykiskt sammanbrott – man är inte programmerad för något annat än mer.

Det får mig att fundera över hur paradoxalt det är att trots att kapitalismen är cyklisk, så är dess tänkande linjärt. Kriserna är inbyggda, men förträngda. När det ”kraschar” är ingen förberedd, folk kastar sig ut genom fönstren, hur kunde det hända – sedan förträngs det igen och nya generationer av tillväxtpersonligheter växer upp.

Temat är hur intressant som helst, därför önskar jag att boken vore bättre skriven. Språket är så fattigt att det verkar som om den skrevs på tre röda. Känslolägena är antingen ”jag hade flyt” och ”pengarna forsade in” eller ”jag led av ångest” och ”jag började böla.” Panik är alltid bara panik: ”paniken tog mig” och ”jag drabbades av panik.”

Det gör att man inte får någon större insikt i hur det verkligen känns att förlora en miljon; att han får panik och gråter är inte svårt att räkna ut, men det man vill veta är: hur ter sig just denna gråt? Långa partier är bara tomt babblande. Vad som helst har kommit med, helt plötsligt bilar han runt i USA och säger ”Alligatorer pratar vi om”, sen rekommenderar han en bok, sen tänker han på sex och sen utbrister han ”Jag kan vara charmerande. Jag kan vara rolig” och man bara: Jaha?

Antingen rör det sig om spridda anteckningar skrivna i terapeutiskt syfte, eller så är boken snabbt skriven för att komma ut medan ämnet är aktuellt. Hade någon mer okänd person skickat in detta manus är jag övertygad om att det hade fått omarbetats rejält, om det ens kommit ut.

Men det finns en annan bok i boken och det är de partier som handlar om uppväxten i Motala. Borta är det självmedvetna malandet, fram kommer glädjen till historieberättandet. Stycket om hur Virtanen gick med i MUF eftersom han trodde att tjejen han gillade var moderat, är obetalbart. Det var hon inte, i?stället blev han betagen av en ung Anders Borg som svepte in i blanka myggjagare och gav eloger till Friheten. När Virtanen berättar om sin ungdom har han en varm glimt i ögat som gör en lycklig.

Men när det handlar om krisen påminner boken om vissa böcker i genren ”ytliga-livet-vid-Stureplan-litteraturen” som påstås ”skildra den samtida tomheten.” Jag har alltid tyckt det är båg, och nu börjar jag förstå varför. Jag som lever här i den samtida tomheten och lider av den, jag längtar efter frigörande litteratur. Något som kan ta mig ut ur detta tillstånd, om än i fantasin. Men Virtanens bok och en del av ”Stureplans-böckerna” innehåller precis samma uppdelning. Även efter krisen. De bryter inte med det kapitalistiska manodepressiva tillståndet där allt är upp eller ner, skratt eller tårar, spyor eller champagne. Antingen är man kung, har platinumkort och knullar eller så har man ångest och tappar ståndet. Högkonjunktur, sen kris och så börjar allt om igen.

Men för att frigöra sig från detta dödläge räcker det inte med att gå ut i skogen en gång och säga ”Nu förstår jag: Pengar är inte allt.” Man måste skapa något annat, visa upp kontraster. Komplexa människor vars känslor inte bara går upp och ner likt tillväxtkurvor, utan kors och tvärs, in och ut. Annars blir krisen bara en återvändsgränd.

Sakprosa

Kraschad

Fredrik Virtanen

Newsmill

Kajsa Ekis Ekman