Så blev våra gator nazistfria
Uppdaterad 2013-12-19 | Publicerad 2013-11-28
30 november: Den autonoma vänstern – så föddes den och behovet av en ny antirasism
Strax före klockan sju på kvällen den 30 november 1991 byggde 300 antirasister en barrikad på Kyrkogatan i Lund. De skulle blockera den marsch som under 80-talet attraherat många skinnhuvuden och blivit en av de viktigaste nazistiska manifestationerna.
Klockan 18.53 gick polisen till angrepp med hundar, hästar och batonger.
Det hade fungerat tidigare. Så sent som året innan hade man ridit ner en fredlig sittblockad.
Men nu stod danska husockupanter från BZ-rörelsen och svenskar som genom åren lärt sig gatustrid vid ockupationer och demonstrationer i Berlin, Köpenhamn och Hamburg i frontlinjen. De var beredda, beväpnade och bepansrade.
Polisen drevs tillbaka. Nazimarschen fick ställas in. Den svenska autonoma rörelsen var född.
De dramatiska händelserna i Lund återberättas av Andrés Brink Pinto och Johan Pries i den för akademiska sammanhang oväntat rafflande Trettionde november, där de bägge historikerna följer konfrontationerna mellan 1985 och 2008.
Militansens pris var högt. Att nazisternas demonstrationsrätt kringskars är det väl få som sörjer med handen på hjärtat. Men antirasismen hamnade i vanrykte och autonomerna fick hård kritik av tidningar, politiker och andra antirasister. Och 1993 återupprättade polisen sitt herravälde genom att ge de då obeväpnade demonstranterna rejält med stryk, i vad som ser ut som en hämndaktion.
Men Lund blev en nazifri zon. Konfrontationerna tvingade politikerna att agera. Genom att boka in de symbolladdade platserna för egna festligheter införde Lunds kommun i flera år de facto ett demonstrationsförbud den 30:e november.
Först 2008 vågar sig nazisterna tillbaka i större skala – bara för att åter angripas.
Boken kan läsas som en närstudie av den brytpunkt, som i statsvetaren och rocksångaren Jan Jämtes avhandling Antirasismens många ansikten beskrivs som övergången mellan den tredje och fjärde vågens svenska antirasism.
Den första vågen bestod i framför allt kommunisternas och syndikalisternas motstånd mot nazismen – vilket förde dem på kollisonskurs med både socialdemokratin och en regering som inte ville stöta sig med Nazityskland. Den andra vågen var apartheidmotståndet, som i sina ljusaste stunder samlade hela folkrörelsesverige och det politiska etablissemanget, Moderaterna som vanligt undantagna. Den tredje vågen bestod av breda folkfester och massdemonstrationer mot de aggressiva inhemska nazister, som på 80-talet återaktiverats genom skinnhuvudrörelsen.
När den fjärde vågen inleds brinner flyktingförläggningarna, VAM beväpnar sig och vitmaktmusiken dånar. Ny Demokrati tar sig in i riksdagen och Lasermannen sätter skräck i Stockholm. Känslan växer hos de radikala grupperna om att det är allvar nu. De bryter sig loss och möter rasisterna med våld på gatan.
Båda böckerna är rörelsenära. Brink Pinto och Pries bygger sin studie på intervjuer med en lång rad antirasister och två polisbefäl, plus polisens arkiv fram till 1997. Men forskarna har inte fått kontakt med några gamla skinnhuvuden. Därför får vi en bara en två tredjedels berättelse.
Jämte utgår helt ifrån hur rörelsens aktivister uppfattat olika skeenden, eftersom dessa uppfattningar styrt deras handlingar. Han är alltså inte intresserad av att reda ut vad som faktiskt skett. Det är viktigt att komma ihåg. Annars studsar man lätt till, när Jämte till exempel refererar källor som påstår att kampanjen ”Rör inte min kompis” var ett försök att slå undan benen på den mer systemkritiska organisationen Stoppa rasismen.
Jämte gör en uppdelning mellan radikala, pragmatiska och moderata grupper, i praktiken en projicering av höger-vänsterskalan. På den ena flanken står de statsnära liberala och socialdemokratiska krafterna, som upprätthåller den starka svenska självbilden av ett demokratiskt och humanistiskt land, där rasismen är en anomali, med fäste enbart hos en perifer extremhöger.
På den andra ytterflanken finns mindre vänstergrupper – från 30-talets Röd front till 90-talets Antifascistisk aktion, Afa – som anser att samhället är inpyrt med rasism, kopplad till det ekonomiska och politiska systemet. Därför krävs omvälvande samhällsförändringar för att knäcka den. Mot extremhögern är man redo att ta till våld.
I mitten står de pragmatiska grupperna – till exempel Stoppa rasismen – som ofta delar de radikalas samhällssyn, men som insett att man lättare mobiliserar om man tonar ner systemkritiken.
Så länge de håller sig till att bekämpa tydliga fiender, gärna geografiskt eller socialt avlägsna, som apartheidregimen eller skinnhuvuden, kan de hålla ihop och mobilisera. Då smeker de den svenska självbilden medhårs. Man kan samla massor av folk – men till tandlösa we shall overcome-tillställningar.
Mer avancerad analys, eller att mana till kamp mot ansiktslösa system, som ”flyktingpolitiken” eller ”diskrimineringen”, rör gång på gång genom historien upp en påfallande likartad sörja av såriga konflikter. Man bråkar om analysen av rasismen, om vem fienden är, om metoder och om makt och pengar. I vissa perioder är antirasisterna så upptagna med att flyga varandra i strupen att det är ett under att de överhuvudtaget får något vettigt gjort.
Ja, så ser ju levande sociala rörelser ut. De bråkar och stökar, konkurrerar och samarbetar. Raka led och en röst finns bara i döda institutioner.
Men kanske, tror Jan Jämte, är det i dag värre än på länge. Den fjärde vågens antirasism, 90-talets, har ebbat ut. Den radikala grenen, Afa, slöt sig mot omvärlden och utkämpade något som ibland tangerar ett gängkrig med nazisterna. Efter Göteborgshändelserna 2001 marginaliserades man och förlorade en hel generation erfarna aktivister.
De andra grenarna har tappat kraft av alla interna motsättningar eller, som Samling mot rasism, konkurrerats ut av statliga initiativ. Alla är trötta, idén om att göra gemensam sak har fått en knäck.
Nu finns ingen rörelse längre, hävdar Jämte, bara en miljö, redo för brandkårsutryckningar, men inget sammanlänkat motstånd.
Samtidigt når rasisternas internetpropaganda en masspublik man bara kunde drömma om på flygbladens tid. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen – och ser ut att växa. Och debatten om rasism och invandring har exploderat i medier och politik. Vi pratar Reva, romregister och Tintin. Just då står samhället ”för första gången på decennier utan en livskraftig antirasistisk rörelse” skriver Jämte.
Möjligen ger krisen också antirasisterna chansen att frigöra sig från det förgångna. Idén om Sverige som ett ickerasistiskt land, som också den antirasistiska rörelsen hjälpt till att upprätthålla, har ruckats rejält. Det senaste decenniet har tanken att rasismen genomsyrar hela samhället, att diskrimineringen är utbredd och att vi sorteras till olika arbetsplatser, bostäder och livsvillkor enligt ett rasistiskt schema fått ett brett genombrott. De systemkritiska grupperna segrar ideologiskt.
En eventuell femte antirasistisk våg skulle därför kunna mobilisera bredare, också bland dem som möter större problem med vardagsrasism och bortsortering än med heilande och öppet hat.
Själv hyser jag inga tvivel om att också de nya generationerna kommer att ställa sig antirasismens eviga frågor: Om inte vi, så vem? Om inte nu, så när?
