Var tar vi slut?

JENNY TUNEDAL läser Birgitta Lillpers

helskärm

I Att syndens blåa nagel från 1936 skriver Gunnar Björling att dikten är: ”ett skilda rösters rop, ett plock och färg och ljus, av tingens ords varde och allts rop på det att sammanfalla, det endas kravs gemensamhet /… / – den kan inte broderas ut och färdigläggas, dess slingor är en livslång arabesk kring en stam som ingen finner.”

Hans ord är det närmaste jag kan komma en beskrivning av Birgitta Lillpers författarskap, som under tjugofem år slingrat mellan poesi och prosa och hela tiden tillbaka till poesi. Oavsett genre skriver Lillpers på en omisskännlig lyrisk dialekt. Hennes skrift skapar och omskapar flyktlinjer kring den ordning som är maktens, fallos, logos, centrums. Här pågår ett plock och färg och ljus som sprider sig mellan ord, fraser, dikter och hela böcker. Orden klingar idogt från en glesare bygd där människor och djur sysslar med sitt och varandras. Landskapet och väderlekarna pågår mycket påtagligt omkring och verkar liksom milt överseende. Låter varelserna hållas. Det är ingen pastoral idyll, snarare något hårt och ljuvt att överleva.

Den nya diktsamlingens titeldel ”(nu försvinner vi eller ingår)”, inleds med ett tungt, tätt snöfall i början av maj: ”över personbil, pensé. Det / tätnar, nu /försvinner vi eller ingår, / ger efter. Sedan / göra något / med fullständigt skarpa kanter.”

Att ge efter och vara fullständigt skarp, det låter som en poetik. Att försvinna eller ingå – det är två sidor av ett mynt, motsatser eller delar av ett och samma. Kanske handlar det om vad som händer när vi dör, blir minnen eller glömska, jord som djuren kilar över. Kanske är det ett val vi har – att ingå i någonting (relationer, samhällsbyggen, gemenskaper) eller försvinna. Kanske finns här en fruktan; att ”vi” faktiskt ska försvinna, bli en omöjlig form.

Frågan om empati, och dess gränser, är en stam jag trots allt finner i Birgitta Lillpers författarskap. Hon skriver gång på gång om nödvändigheten och svårigheten i att vända sig mot varandra: ”Glöder stilla, / delen av oss / som är hänsynen till andra, / men vad för del är / råheten mot resten av oss / i oss.”

Mellan ”oss” och ”resten av oss” finns en fråga om ”vi”:ets gräns. Var någonstans tar ”dom andra”, och därmed vår råhet, vid?

Motivet, eller snarare frågan, om att försvinna eller ingå, återkommer och varieras genom hela samlingen. I den första avdelningen finns en bred gräns, en rågång, och ett märkligt jag som talar om gränser, själv är gräns, och uppmanar till överskridande. ”Jag är öppen, jag är inte stängsel, / med ett par steg är du över mig / om du inte trampat ner dig i djupen.”

Jag tänker på ord som ”jagsvag” och ”medberoende”. Deras status som invektiv, förbjudenheter, säger så mycket om samtidens uppvärdering av gränser. Om det en gång hette att ingen människa var en ö ska varje människa numera helst vara ett eget Schengen med ett alldeles eget ”livspussel”. Avgränsad, men obegränsat oberoende och fri: ”plötsligt veta / den mest fruktansvärda öppenhet gälla, att / vi står / ensamma”.

Birgitta Lillpers poesi hävdar sammanhang mellan människor, men söker aldrig integration eller harmonisering. Snarare sprider den skillnader. Poeten vänder sig mot den ordning som säger ”att språket blir tålt / bara det är vant och oprecist”, bara det underkastar sig maktens och grammatikens hierarkier. Här är det enskilda ordet inte nödvändigtvis underordnat utsagan. Konjunktionen är inte bara en del av sitt grammatiska eller semantiska sammanhang. Inte heller prepositionen. Lillpers poesi betonar språklig materialitet på ett sätt som minner om Björlings skulpturala dikter. Läsaren inbjuds att stanna, stirra, suga på ett ”i”, eller ett ”och” eller ett ”att”, innan rörelsen framåt fortsätter. I spelet mellan stillastående förtätning och glesare rörlighet blir dikten både bottenlös tjärn och flimrande, flyktig yta.

På omslaget till Nu försvinner vi eller ingår syns två människor vandra bort längs en skogsväg med varsin droppställning vid sidan. Kanske är de rymlingar, kanske är de utkastade från någon vård eller omsorg på grund av köer och brist. Alldeles säkert är de ett vi som försvinner mot skogens nu. Och ingår i varandra, som människorna gör:

”Dina konturer / sammanfaller inte / med kroppens slut / och början. / Du går / genom dig själv / och genom andra. Andras / gränser går / igenom dig.”

Lyrik

Jenny Tunedal