Ridå, Kundera

ANDERS PAULRUD tar avsked av en gammal kärlek

helskärm

Gammal kärlek rostar aldrig. Så heter det ju, och oftast, har livet lärt mig, är det så.

Men inte alltid. Min gamla fina, starka kärlek till Milan Kundera är vid det här laget så anlupen av rostskador att det är näst intill hälsovådligt att läsa honom.

Det har att göra med hans eviga repetitioner. Kundera har skrivit en hel del om romanens särpräglade ställning. Först i Romankonsten som kom ut i slutet av åttiotalet, sedan i De svikna arven på nittiotalet, och tro det eller ej, nu kommer ytterligare en bok om romaneriet, Ridån.

Ett problem med dessa böcker är att författaren skriver om samma saker; återigen det eviga tjatet om hur Cervantes slet sönder den magiska ridån som ”hängde för världen”, det är Weltliteratur och om begreppet kitsch, och det är de gamla vanliga husgudarna Fielding, Sterne, Hermann Broch och Flaubert.

Ett annat problem rör författarens självbild. Här sammansmälter han alltmer med den kitschmänniska som en av Kunderas husgudar, just Hermann Broch, beskrev i en essä från 1933: kitschen är kopplad till 1800-talets sentimentala romantik, och ”kitschpersonen” har ett ständigt behov av att se sig själv i den förskönande lögnens spegel. Det finns risk för självömkan och en något förskjuten personlighetsuppfattning. För visst är det så att Kundera, på ålderns höst frestas man skriva, alltmer uppfyller den romantiske konstnärens alla kriterier och later; att skapa en aura av autonomitet kring sin person, att referera nästan allt till sin egen biografi.

På ett ställe i Ridån refererar Kundera, liksom sorgset och längtansfullt, till en viktig period i sitt liv. Vem minns i dag den ryska invasionen av Tjeckoslovakien 1968? frågar han sig. ”I mitt liv var den en eldsvåda”, skriver han, och ”den etsade sig fast i mitt existentiella minne; jag vet sedan dess något som ingen fransman eller amerikan kan veta; jag vet vad det betyder för en människa att uppleva sin nations död.”

Det var ur denna erfarenhet som Milan Kundera skrev sina underbara böcker Skämtet, Kärlekens löjen, Skrattet och glömskans bok och Varats olidliga lätthet.

Då han hade något att skriva om. Ett ämne.

Vad hände sedan?

Han flyttade till Paris och blev där en omhuldad intellektuell. Han är sedan länge fransk medborgare bosatt på öfvre Montparnasse. Han började skriva sina texter om romankonsten, och hans romaner från senare år, Långsamheten, Identiteten och Okunnigheten, utmärks mest av ett raseri mot den moderna världen och av högfärd och fåfänga. Romanfigurerna tycks inte ha med den verkliga världen att göra längre, de lever och rör sig som bodde de i dockhus.

Han skriver det själv, Kundera: ”Det är romanförfattarens förbannelse: hans ärbarhet är förknippad med hans storhetsvansinnes fördömda påle.”

Ridån ger ett förstrött intryck – som om hela denna verksamhet, romankonsten som sådan – försiggår bara i Europa och utan kontakt med verkligheten. På ett ställe skriver Kundera om vad som hände Flaubert under arbetet med Madame Bovary: ”han var tvungen att bryta upp sin lyriska puppa.”

Kundera, däremot, verkar i full färd med att förpuppa sig själv. Kanske har han blivit en Cervantesfigur, en sorgsen skepnad där han rider nedåt vägen, som en ensam riddare med en barberarskål som hjälm.

Essäer

Anders Paulrud