Hej då, demokrati

Kjell Östberg om ett uppgivet försvar för ett krisande styrelseskick

helskärm

Trump. Orbán. Bolsonaro. Erdogan.

Och i Sverige överväger högern att passera den anständighetens demarkationslinje som i mer än ett halvsekel hindrat den svenska borgerligheten från att ge legitimitet åt en xenofob högerextremism. Samtidigt ger det svenska näringslivet ut en agitationsskrift mot demokratin, presenterad som en ”stimulerande argumentation för ett meritokratiskt styrelseskick”.

I en sådan tid får vi vara glada för varje bidrag som vill försvara demokratins grundläggande värden. Henrik Arnstads Hatade demokrati är en sådan bok.

Någon har räknat ut att det finns 500 olika definitioner av begreppet demokrati. Arnstad väljer att framför allt behandla den som en ideologi där frågan om inkludering står i fokus.

I polemik med statsvetare avvisar han försöken att formulera en checklista över vissa yttre attribut, som fria val eller yttrandefrihet, som ska vara uppfyllda för att ett samhälle ska anses som demokratiskt.

I svindlade fart drar Arnstad en historisk utvecklingslinje från lägereldsdemokrati och inkludering i flodkulturerna i Mesopotamien till den liberala demokratins etablering i början av 1900-talet. Tankeväckande och välskrivet men anakronistiskt, som varje försök att frikopplat från en djupare historisk kontext försöka frilägga eviga värden.

helskärm

Ett problem är Arnstads forskningsmässiga begränsning till anglosaxisk litteratur, ofta av handbokskaraktär. Knappheten på referenser till ledande forskare om demokratisk deltagande och inkludering från andra intellektuella miljöer – Pierre Rosanvallon, Jürgen Habermas, Chantal Mouffe eller Antonio Gramsci, för att nämna några – innebär att texten blir torftigare. Resultatet blir i stället närmast teleologiskt.

Utan större våndor kunde den demokratiska revolutionen i den liberala demokratins form fullbordas efter första världskriget. Den utmanades från höger och vänster menar Arnstad. Högern kritiseras med rätta för att  försöka bygga upp murar för att hålla de breda folklagren, pöbeln, utanför politiskt inflytande. Att många liberaler – från Weber till Arendt – kände samma skräck för massan och lade ner stora ansträngningar på att skapa parlamentariska garantier undviker Arnstad att nämna. Inte heller problematiseras hur den stora majoriteten av koloniserade folk självklart exkluderades från varje form av demokratiskt deltagande också av den tidens liberaler.

Den rika diskussionen om demokratins gränser och en inkluderande socialistisk demokrati som alternativ till den institutionaliserade parlamentarismen som rasade vid första världskrigets slut, med Rosa Luxemburg som central bidragsgivare förbigås med tystnad.

I stället görs tvärtom hotet från vänster parallellt med det fascistiska från höger. Bägge påstås ha sina rötter i en ”folklig antidemokrati” som ska ha uppstått i slutet av 1800-talet.

Dessvärre slutar därmed också boken i en dystopi. När den liberala demokratin i dag eroderar – och Arnstad beskriver insiktsfullt denna utveckling – ser han ingen räddning för demokratin.

Som tur är kan vi andra – vi som tror att den demokratins kris som utspelas framför våra ögon gör det både möjligt och nödvändigt att fördjupa den diskussion om demokratins gränser som inte fick sin lösning för hundra år sedan – hämta mycket matnyttigt om demokratins sprängkraft genom Arnstads bok. Och kanske kunde den också stärka Lööf och Björklund att inte, trots den hårda pressen, överge några av den liberala demokratins grundläggande värden.