Bortglömd fredskämpe av hög klass

Carsten Palmær om svenska adelskvinnan som slogs mot krig och fattigdom

Carsten Palmær

På engelska kallas de för ”do-gooders” eller ”radical chic” – rika och berömda människor som tagit parti för de fattiga på jorden. Det är de som flyger första klass mellan franska slott, fredskonferenser i Hiroshima, ateljévåningar i New York och gatukravaller i Santiago.

Sina medmänniskor retar de till ursinne: Vad har de för rätt att föra de förtrycktas talan? Borde de inte nöja sig med att stillsamt se sina förmögenheter växa, rösta med högern och skänka en slant till Stadsmissionen?

Sina pengar och sin självsäkerhet har de behållit. De klär sig i kashmir och silke och tvekar inte att ringa och läxa upp utrikesministern mitt i natten. 

I högerns ögon är de förrädare både mot fosterland och klass, naiva förespråkare för utländska diktatorer, lättlurade offer för penningsugna bedragare som poserar som frihetskämpar. Samtidigt irriterar de meningsfränder och svärdöttrar genom sitt självklara sätt att bestämma och sina anspråk på uppassning.

Författarinnan Edita Morris – född Edith Toll i Örebro 1903 – var en klockren representant för detta inte alltför vanliga släkte. Nu har hon ägnats en biografi, skriven av Monica Braw. Morris växer upp i en utfattig adelsfamilj i Stockholm. Societetsskönhet. Gifter sig tidigt med Ira Morris, son till den amerikanske ambassadören, samvetsöm arvtagare till ett antal miljoner som hans snåle och puritanske farfar gnidit ihop i Chicagos slakterier.

Pappa ambassadören skänker det unga paret ett trivsamt litet slott utanför Paris där de slår sig ner som författare. Livet ut tycks de ha älskat varandra innerligt, även om Edita 1931 inleder en drygt tioårig kärlekshistoria med konstnären Nils Dardel. ”Fysisk trohet hör hemma i tidens slaskhink” skriver Edita, ”men jag har svurit lojalitet med dem jag älskar, lojalitet intill döden”.

Det enda barnet, sonen Ivan, tar barnsköterskor och internatskolor hand om. 

Krigsåren tillbringas i USA och Latinamerika. Edita Morris umgås i kretsen runt Bert Brecht, blir vän med Hanns Eisler och Ruth Berlau och bestämmer sig: Ett liv som inte ägnas åt kampen mot fascism och krig är ett bortkastat liv.

Sitt internationella genombrott får Edita Morris – som skrev sina böcker på engelska – med en kort roman, Hiroshimas blommor, en berättelse om de människor som överlevde kärnvapenattackerna mot Japan i augusti 1945. Förutom ett par självbiografiska böcker var det de fattiga på jorden som hon ville skriva om: vietnamesiska risbönder, indonesiska fångar, jamaikanska städerskor.

Hiroshimas blommor och Hur mår du hoppas bra är berättelser om kvinnor som försöker leva ett mänskligt liv under omänskliga omständigheter. Det antyddes ibland att Morris inte på djupet förstod de människor hon skrev om. I dag, när författare från Indonesien, Vietnam och Jamaica talar i egen sak, är hon glömd.

Edita Morris var angelägen om att släppa fram andra röster än sin egen: Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink kom som en uppenbarelse för henne. Hon tog initiativ till – och bekostade – en pristävling för skandinaviska arbetarförfattare. Men kvaliteten på bidragen blev hon aldrig nöjd med.

Sonen Ivan blev en av världens främsta japanologer. Han var en av grundarna av den amerikanska grenen av Amnesty International. Edita Morris terroriserade sin son med kärlek, skällde ut honom och höjde honom till skyarna, föreskrev hur han skulle leva, hotade med att göra honom arvlös om han inte gjorde slut med den ena fästmön och insisterade på att han skulle gifta sig med den andra. 

Monica Braws biografi över författaren och fredskämpen Edita Morris är respektfull och kritisk. Braw tecknar också bakgrunden till Morris författarskap: Mau Mau-upproret i Kenya, massmorden på vänsteranhängare i Grekland och Indonesien och framför allt: de hundratusentals civila offren för atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det är en mycket välskriven berättelse om en mycket sammansatt kvinna, personlig utan att bli kladdig.

I det generösa urval katastrofer som i dag skuggar mänsklighetens framtid har kärnvapenkriget kommit i skymundan för klimathotet. Edita Morris använde sin avsevärda talang till att försöka gestalta kärnvapenkrigets och de globala orättvisornas konsekvenser. Även om hennes korta, enkla och starka berättelser är undanstoppade i bibliotekens magasin finns det anledning att läsa både dem och Jorden är vårt hem.