Det rafflande spelet bakom Harvey Weinsteins fall
Ronan Farrows bok om avslöjandet är journalistporr av högsta karat
Publicerad 2020-04-04
Så här efteråt är det lätt att tro att det var i oktober 2017 som Metoo-vågen startade. Det var då The New York Times och fem dagar senare tidskriften The New Yorker publicerade sina avslöjanden om filmmogulen Harvey Weinstein, i dag dömd till 23 års fängelse för sexbrott.
Rent faktiskt var det också så eftersom det var då skådespelaren Alyssa Milano twittrade sin uppmaning till kvinnor att berätta om övergrepp och tagga dem #metoo. Men sakfrågan – mäktiga mäns trakasserier av och övergrepp på kvinnor och en omgivning som tittar bort – hade bubblat i amerikansk debatt ett tag.
I juli 2016 petades Roger Ailes som boss för Fox News efter att flera kvinnor, däribland nyhetsankaret Gretchen Carlson, hade anklagat honom för sexuella trakasserier.
Den hösten dök filmklippet upp där Donald Trump talar om att ”grab them by the pussy”. Det höjde temperaturen i frågan, inte minst då han trots sitt misogyna sätt valdes till president. Minns kvinnomarscherna runt om i världen, med ”pussy hats”, samma dag som han svors in i januari 2017.
Dessutom pågick under flera år processer mot komikern Bill Cosby, som över 50 kvinnor anklagat för att ha drogat och förgripit sig på dem. I juni 2018 dömdes han till slut till fängelse.
Då det i åratal cirkulerat rykten om Weinstein, en av Hollywoods tyngsta maktspelare, var det alltså inte konstigt att flera journalister började gräva runt honom. Andra hade försökt tidigare men då hade ingen velat prata. Nu blåste nya vindar.
Ronan Farrow var reportern bakom The New Yorkers stora artikel och Fånga och döda är berättelsen om hur den kom till. Om den här boken inte filmatiseras är jag beredd att äta upp mitt presskort för det här är journalistporr av högsta karat som Alla presidentens män, Spotlight och The Post. Den har allt – korrupta maktspelare med till synes gränslösa medel, fala agenter, sjaskiga spanare, pressade vittnen och så det fria ordets riddare, journalisterna som vägrar ge upp.
Ja, den är lite serietidningsaktig i sin dramaturgi. Men det har också hänt på riktigt. Weinstein hyrde faktiskt in tidigare Mossadagenter för att övervaka Farrow och för att infiltrera skådespelaren Rose McGowans liv (hon var en av dem som anklagade Weinstein).
Tv-kanalen NBC, där Farrow jobbade när han först började gräva, beordrade honom faktiskt att sluta och valde att inte sända storyn. American Media inc, tidningsförlaget som gav ut bland annat National Enquirer, hade faktiskt för vana att köpa saftiga stories bara för att inte publicera dem – catch and kill – men i stället ha en hållhake på kändisen i fråga.
Farrow är inte mycket för gråskalor. De som stöttade honom i hans grävande är bra människor och de som motarbetade honom dåliga. Ibland blir han roligt småaktig, som att han flera gånger återkommer till att den chef på NBC som beslutade att inte köra storyn en gång skrev manus till en film, Jackie, som var dålig. Jättedålig, faktiskt, det tyckte många.
Det är grovt, och det är rafflande läsning, om än emellanåt omständligt detaljerat.
Själva grundstoryn, den om kvinnorna som Weinstein förgrep sig på, finns förstås med men är liksom bara stommen för en beskrivning av makt och korruption. För övergreppen i sig, hur grova och otäcka de än var, har inga andra motiv än att Weinstein tyckte sig ha rätten.
Desto intressantare är den omgivning som visste om, tittade bort, skrev tystnadskontrakt och betalade – som lät honom hållas. Weinstein var inte bara tung i filmindustrin, han hade tentakler in i politiken, medier och rättsväsende. Det är lätt att förstå att han trodde sig vara oåtkomlig eftersom han länge tilläts vara det.