Det finns sätt att sluta fred med planeten

George Monbiots ”Ny jord” landar i ett överraskande hoppfullt manifest

Staffan Lindberg

helskärm

Den som följer klimatdebatten kan lätt förledas att tro att det är om synen på forskningen slaget står.

Vetenskapskramarna i den ena ringhörnan, faktaförnekarna i den andra.

Men om man vrider ner volymen framträder snart en annan strid, djupare och med mer dramatiska följder.

Krisen är verklig, men går den att lösa inom ramarna för våra befintliga system – eller krävs det en helt ny ekonomisk ordning?

Det första laget samlar storföretag och politiker, som med gröna lösningar (och en och annan smutsbrun batterigruva) vill bygga oss ur krisen.

Det andra klimataktivister och forskare, som ser som sin uppgift att förklara problem och föreslå lösningar, men som allt för ofta känner sig avskydda och förskjutna, likt doktor Stockmann i ”Folkets fiende”.

Ibsen-parallellen är inte min egen utan hämtad från George Monbiot, brittisk journalist och aktivist. I sin senaste bok, ”Ny jord – att föda världen utan att sluka planeten”, pläderar han för behovet av just ett radikalt systemskifte.

Det är jorden Monbiot skjuter in sig på.

Detta tunna lager mellan urberg och luft, som lagt grunden för hela vår civilisation. Jorden, som föder oss men som vi bokstavligen skitit i, som till skillnad från ämnen som investeringsgarantier, immaterialrätt, idrottsdoping och psykofarmaka helt saknar skyddande internationella avtal.

Den som bemödar sig att ta sig igenom den livsviktiga men faktatunga boken – källförteckningen upptar 85 sidor – kommer inte sakna argument för ett djupgående skifte.

Hälften av all beboelig mark har redan tagits i anspråk för matproduktion, oräkneliga arter har trängts undan, samspelet mellan svampar, bakterier och mikroorganismer rubbats.

Nu slår årtionden av konstgödsel, gifter och monokultur tillbaka.

Allt medan klimatkrisen hotar bördiga globala kornbodar, geopolitik och krig får spannmål att ruttna i ukrainska silos och antalet munnar att mätta på jorden blir fler.

Klimatet är bara vågens kam. Ju mer vi förstår av livet på vår planet, desto mer intrikat visar det sig vara. Allt är länkat, sammanflätat, komplext bortom mänsklig fattning.

Hotet om en storskalig kollaps hänger tungt över sidorna. Enkla lösningar står inte att finna.

Ekomat? Glöm det, det kräver bara ännu mer mark.

”Ny jord” mynnar som titeln antyder ut i ett överraskande hoppfullt manifest, som även om det knappast tillfredsställer lantbrukslobbyister eller globala livsmedelsjättar visar att det finns sätt att restaurera våra livsuppehållande system och sluta fred med planeten.

En nyckel: nästan en tredjedel av jordens beboeliga yta går i dag åt till betesdjur, som bara ger oss ett procent av våra proteiner.

Vi alla måste vakna. Biffen på fredag kan framstå som en vattendelare i dag, men lär knappast förbli det för alltid.