Klassiker får nytt liv
Jenny Högström läser James Joyces Dublinbor i ny översättning
Publicerad 2018-05-08
I fyra års tid arbetade Erik Andersson med sin nyöversättning av James Joyces modernistiska storverk Ulysses från 1922, som utkom på svenska 2012. Inte konstigt då att han fortsatte att föra ett samtal med författaren även efter avslutat arbete. Inte konstigt att Joyce då och då kunde skriva en passage i en av Erik Anderssons egna romaner. Inte konstigt att Andersson sedan åtog sig uppdraget att även göra en nyöversättning av Joyces novellsamling Dublinbor från 1914, som är den tredje på svenska och ett slags förspel till just Ulysses.
Framför allt kan ingen vara gladare över detta än vi läsare, för detta är en underbar bok som härmed har funnit – eller fått – en underbar språkdräkt. Och om det är någon som tänker att en nyöversättning syftar till en modernisering av språket så finns det all anledning att diskutera vad en sådan modernisering går ut på. Det är i alla fall första gången på länge jag läser adverbet ”esomoftast” i en bok. Och uttrycket ”dagsens sanning”, ja det var inte heller i går …
Missförstå mig rätt, novellerna utspelar sig i det tidiga 1900-talets Dublin – och varför skulle inte detta märkas i språket lika väl som i miljöer eller kostymer?
Oavsett vilket ter sig dessa femton noveller som Joyce, född i Dublin 1882, skrev i exil när han var strax över 20 år, minst lika angelägna som vilken samtidsroman som helst. Om inte mer. Det är så den stora litteraturen fungerar: det är närhet och avstånd i ett.
Så, vilka är dessa Dublinbor? Det är vita män, kvinnor och barn ur Dublins lägre medelklass. Människor som strävar på med sina liv efter bästa (oftare sämsta) förmåga, vilket innebär misslyckanden, missförstånd och ouppfyllda drömmar snarare än något annat. Det halvdana livet i all sin solkiga prydno. Grymt – och försonligt.
I sin arbetsdagbok till Ulysses, Dag ut och dag in med en dag i Dublin, skriver Erik Andersson: ”Joyces intresse för intriger verkar ha varit flyktigt”. Detsamma gäller för Dublinbor, och under pågående läsning kommer jag hela tiden på mig själv med att zooma ut från just intrigerna till förmån för Joyces fantastiska förmåga att beskriva sina romanfigurer. Ofta skrattar jag högt för mig själv:
”Huvudet var stort, klotrunt och oljigt; svetten lackade från det i alla väder; och den stora runda hatten som satt på tvären såg ut som en lök som växt ut ur en annan lök.”
Nej, de är inte fagra, Dublinborna. Miljöbeskrivningarna ligger inte långt efter, och vem som helst som läst en bok kan intyga hur oerhört trista och pliktskyldiga person- eller miljöbeskrivningar kan vara. Detta är inte Joyces problem. Detaljerna är hans vän. Och även hans dialoger bär på bråddjup väl dolda under vardagligt och ibland långdraget tjôt.
För mig är dock den röda tråden inbillningskraften. En verklighet minst lika verklig som verkligheten självt. Om än nog så bedräglig.