Många munnar mättas med fossilt bränsle
Publicerad 2012-08-08
Metoder för matframställning tema i tidskrifter
För inte så länge sen var mulbetet så knappt här i trakten att alla enligt lagen skulle ta kreaturen upp på skogen på samma dag. Ingen fick dröja sig kvar längre än de andra, varje grässtrå som kunde hålla liv i kräken under vintern måste sparas.
Nu växer alltihop igen, vi ser inte kyrkan för allt slyet. Djuren står vid en central anläggning och tuggar sojabönor från Tredje världen, där människor svälter.
Så ser världsordningen ut. Att det går – eller inte går – beroende på vem man frågar, beror på ett enda: oljan.
”Vi äter fossila drivmedel till frukost, lunch och middag”, som en amerikansk energiforskare bekymrad formulerade saken nyligen.
Politiker och stormedia gör sitt bästa för att lugna oss, men innerst inne vet vi att det snart smäller.
I en lång, språkligt väldigt rörig (redaktörsstöd insparat?) och bitvis mycket intressant artikel i Ord&Bild 1-2/2012 med temat mat, redogör Karl Palmås och Jonas Lindberg för hur det oljedrivna jordbruket ser ut på andra sidan jordklotet, på Sri Lanka. Fossilframställt konstgödsel kostar landet runt femtio miljarder rupier årligen. Hela landets utbildnings- och hälsovårdsbudget uppgår till runt 40 miljarder rupier. Artikeln är mycket lång och kan inte redogöras för här, men den är medryckande, och intressant är också att den förekommer i Ord&Bild. Texter med organisk-kemiska formler, kvävecykler och Wöhlersynteser, varvat med ögonblicksbilder från lankesiska byalagsmöten brukar inte synas inom kulturfältet (dessvärre).
Kanske är det ett trendbrott vi ser, att de globala resursfrågorna nu blivit så påträngande att de inte kan överlåtas åt naturvetare ensamma. Lindberg/Palmås ger i alla fall en grundlektion i den oljedrivna jordbruksekonomin och kikar in bland dess djupa skuggor.
Även nya Balder (2/2012) har mat som tema. Men här har man en lång tradition av att hålla läsarna informerade om vår plats i de känsliga kretsloppen och om näringscyklerna av kväve och fosfor och kalium, vilket kanske är en förklaring till att den ignorerats i den urbana kultur-offentligheten. En inte alltför djärv gissning kan vara att en ljusare framtid väntar tidskrifter som denna.
Hursom, redaktör Mats Ahlberg har tagit tåget till Schweiz och besökt ett kollektivt jordbruk som drivs enligt ett
antroposofiskt grundmönster. Det dröjer inte minuter in i samtalet innan konstgödslet kommer på tal också här:
Martin Ott pekar på det gödslade vetet uppe i dalen, det nästan skjuts upp ur jorden trots att våren knappt kommit, vetet är nämligen förädlat så att det vill ha kvävet redan innan jorden blivit varm, och kan släppa sitt eget.
Om detta handlar nästa och kommande kapitel i den globala intressekampen om vår föda: storföretag som Monsanto för krig för att göra bönder beroende av sina patenterade utsäden, de enda som klarar de söndergödslade jordarna.
Jag tror nog inte LRF:s strateger hade gillat tidsskriftsnumren.
Själv tror jag – efter att på lite för nära håll ha sett skogen ta de bördiga jordarna – på en utdelning av jord till dem som är beredda att odla den på sätt som gör att den kan föda också framtida generationer. Detta har skett förr, ibland i blodiga revolutioner, ibland, vid klok politiskt ledning, under ordnade former.