Polisens fusk sett från insidan
Publicerad 2015-01-09
Frustrerande läsning av Stefan Holgersson om hur polisen förskönar bilden av sin verksamhet
Polisen jagar pinnar för att puffa upp statistiken. Man plockar hellre in tio kända knarkare varje vecka än försöker sätta dit en riktig skurk, eller bokför ett sms från en langare till 150 kunder som 150 enskilda försök till brott.
Höga polischefer håller sig undan medieelden, men är glada att synas när de får beröm.
Kritiska rapporter mörkläggs, positiva exempel pumpas upp.
Ni har sett det i amerikanska filmer och tv-serier. Men får man tro polisforskaren Stefan Holgersson pågår det också här. I debattboken Polisen bakom kulisserna anklagar han polisen för att systematiskt försköna bilden av sin verksamhet.
Det ringer en del varningsklockor: Upprepningar av hur den modiga sanningssägaren Holgersson blir motarbetad – bland polishöjdarna verkar han vara poppis som en räv i en hönsgård. Inskjutna sidor, satta i kursiv skrivstil (ring, ring!), som syftar till att framhålla hans egna kvaliteter och triumfer som polis. En salig blandning av högt och lågt, från enskilda ordval i pressmeddelanden till kassa it-system och diskussion om den nya polismyndigheten. Dessutom utgiven på eget förlag.
Men han är något viktigt på spåren, och exemplen är så många att man måste ta Holgersson på stort allvar.
Stockholmspolisens hatsbrottsjour som påstods rycka ut direkt på plats. Men som i själva verket inte var någon jour och som i snitt höll sitt första förhör 17 dagar efter ett brott.
Ungdomsråd som inte existerar.
Neddragningar som beskrivs som satsningar.
Spökstationer som finns på pappret men som inte är bemannade.
Romregistret som man först påstod inte fanns, sedan förvandlade till en analysfil, innan man försökte begrava frågan genom att anmäla sig själv.
Det behöver inte alls handla om lögner. Ofta är det förstås enkla misstag. Det handlar också om styrsystem, där kraven utifrån på att polisen ska leverera mätbara effekter driver fram uppblåst statistik. Och om hur ett slags visklek kan uppstå i en hierarkisk organisation, där information förvanskas på vägen till dem som ska uttala sig. Men också om hur de ständigt växande kommunikationsavdelningarna ibland verkar se som sin uppgift att marknadsföra polisen, på ett sätt som nästan påminner om ett företag.
Som en anonym polischef säger i boken: ”Det är klart att polisen måste få göra som andra organisationer och redovisa saker på ett sådant sätt att allmänheten får en positiv bild av verksamheten.”
Ja, och nej, säger jag. Att det sker är inte konstigt. Det finns alltid en organisationslogik som drar i den riktningen, särskilt om resurser och resultat inte alls matchar allmänhetens och politikernas skyhöga förväntningar. Allt är väl, ni kan vara trygga, vi gör vårt jobb.
Men nu talar vi om en myndighet, med makt över liv och död. Som dessutom ofta, i alla fall inledningsvis, är den enda källan till information när det händer något. Dess uppgift måste vara att förmedla sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Inte syssla med krishantering och pr-tricks.
Jag tror man ska förstå Holgersson som en driven reformator med inifrånperspektiv, frustrerad över diskrepansen mellan den bild myndigheten förmedlar av sig själv och den ineffektivitet han iakttar på gräsrotsnivå.
Hans akuta ärende gäller nu den nya polismyndigheten. Hela boken kan faktiskt läsas som en uppmaning: när ni ändå omorganiserar, se då till att också slå sönder den här skönmålningskulturen. Realismen är förbättringens moder.
