Fixaren som fick nog
Anna Andersson läser en charmig men övertydlig roman
Publicerad 2017-12-11
Jónas planerar sitt självmord. Han närmar sig 50, han är frånskild, hans dotter är vuxen och hans mamma har försvunnit in i demensen. I alla relationer har han varit den som har lagat och fixat, rent faktiskt, och när ingen längre behöver honom ser han inte någon poäng i att finnas kvar.
Men han inser att det troligen skulle bli dottern som hittade honom och det vill han inte utsätta henne för.
Därför bokar han en resa med enkel biljett, sticker i väg med lätt bagage (förutom några verktyg, något kan behöva lagas) och ger sig själv en vecka innan han ska sätta planen i verket.
Av inte helt glasklara skäl väljer Jónas att resa till en plats där det nyss varit krig, och tar in på ett hotell som drivs av ett ungt syskonpar. Gissa om det finns saker att laga där?
Jo, det finns något irriterande banalt i den här berättelsen, eller om det bara är övertydligt. Jónas lagar saker och människor, titelns ärr är både bokstavliga och metaforiska och i staden där han ger sig själv en vecka till finns en restaurang som heter Limbo. Give me a break.
Men med det sagt så saknar inte boken charm. På baksidan står det att Ólafsdóttir är känd för sina romaner om ”det säregna isländska kärlekslivet” och även om jag surt muttrar ”vad är det som är så säreget med det?” så kapitulerar jag för de inkännande porträtten och de trovärdiga skildringarna av de inbördes relationerna.
Inte minst finns en grannrelation som får mig att mysa lite extra; Jónas granne Svanur som envisas med kontakt och som förstår utan att säga något rakt ut.
Det är inte alls banalt utan kanske, tja, säreget.