Rysarbygge som skulle behövt mer omsorg
För mycket är halvkvädet i Peter Fröberg Idlings skräckroman
Publicerad 2020-10-01
Det är något bekant med grundberättelsen i Peter Fröberg Idlings skräckroman ”Nidamörkur”. Den uppåtsträvande reklamaren Simon får för sig att han ska bygga ett sommarhus på Gotland, och ju mer han uppslukas av sitt projekt desto mer tappar han verklighetsförankringen.
Tankarna går förstås till Stephen Kings emblematiska ”The shining” (”Varsel” på svenska) där en manlig författare pompöst installerar sig vid skrivmaskinen, misslyckas och förlorar sig till onda krafter. En doft av temat finns också, med lite god vilja, i filmer som bröderna Coens ”Barton Fink” och Lars von Triers ”The house that Jack built”. Kanske finns det ett begrepp för den här bilden av mannen, skapandet/prestationen, misslyckandet och katastrofen, men det känner jag i så fall inte till.
Hur som helst laddar den statusmedvetne Simon upp husbygget till max, särskilt när han får sparken från reklambyrån. Arbetslösheten görs om till en paus där han lever sin dröm, och på kuppen ansluter sig till prestigeflocken av stockholmare som redan har sommarnöjen på ön.
Mest av allt drömmer han om känslan av hemkomst. Hans mammas släkt bakåt var gotlänningar.
I stället är det som att själva tomten där han ska bygga aggressivt stöter bort honom. Nidamörkur, som platsen heter, är full av fornminnen och Simon upplever allehanda spökerier.
Parallellt börjar hans sambo Jenny, jurist och kvar i lägenheten i Stockholm, forska i Nidamörkurs historia och gammal folktro kring platsen.
Fröberg Idling har hyllats för reportageboken ”Pol Pots leende”, och dokumentärromanen ”Sång till den storm som kan komma”, men skräckgenren behärskar han inte riktigt. Boken känns halvkväden, med idel olycksbådande incidenter och detaljer som aldrig integreras i berättelsen, än mindre utmynnar i något logiskt crescendo.
Rent litterärt lider romanen av ett övermått av miljöbeskrivningar. Behöver vi verkligen veta hur det ser ut i Riksantikvarieämbetets arkivs kapprum? Eller för den delen sådant som att Jenny helt lösryckt kommer att tänka på barndomens biblioteksbesök? Det blir för många textsjok som varken är meningsbärande eller stämningsskapande.
I tv-programmet ”Babel” berättar författaren att han skrev ”Nidamörkur” av lust parallellt med en annan bok, och att det frigjorde hans kreativitet. Den var inte tänkt att ges ut. När den nu ändå blev det skulle den ha behövt lite mer omsorg och bearbetning först.