Stilsäkert – men psykologin övertygar inte
Claes Wahlin hoppas på bättring i kommande delar av Kuopiotrilogin
Publicerad 2019-09-05
Historiska romaner är en väl utvecklad genre i Finland. Förhållandet till Sovjetunionen tiden efter 1917 är ett ämne som ofta förekommer. Så även i Sirpa Kähkönens Brudar i svart, den första delen i Kuopiotrilogin, namngiven efter staden i nordöstra Finland, långt från Helsingfors.
Till Helsingfors kommer romanens huvudperson Anna endast en gång, då för att med tåget besöka sin man Lassi, kommunist och agitator, som dömts till sju års fängelse i Dragsvik. Det är först när Anna blir ensam, efter att dessförinnan förlorat ett barn vid födseln, som hon börjar nå en nödvändig självständighet och söka hävda sig i Kuopio.
Innan dess har hon lämnat föräldrahemmet, beläget i fattig landsbygd, för att ta tjänst som hembiträde hos ett läkarpar. Stadens frestelser drar, även om Anna är en så kallad ordentlig flicka. Hon träffar Lassi, hon blir med barn, de gifter sig och allt verkar stabilt fram till det dödfödda barnet och Lassis agiterande som leder till Dragsvik.
Anna träffar vid sitt enda besök i fånglägret Lilja, en modern, frigjord kvinna som är betydligt mer upplyst om politik än Anna någonsin var, eller blir. Anna beundrar Lilja, men förmår inte att gå samma radikala väg. I stället ser hon åtminstone till att försörja sig själv, nu när Lassi svikit, och emellanåt ta ton åt både svärföräldrar och andra som hon uppfostrats att lyda.
Kähkönen är tidigare introducerad på svenska med romanen Granitmannen, som nominerades till Nordiska rådets pris. Brudar i svart, liksom trilogins övriga två delar, skrev hon före Granitmannen, som onekligen är en styvare roman på i princip samma tema. Brudar i svart är likväl välskriven, språket och översättningen är stilsäker, framför allt i beskrivningar av miljöer, både naturen och den mer materiella runt omkring Anna. En kylig januarimorgon får pregnans genom att ”björkarna bar fjuniga mantlar och skorstenarna hade luvor på sig”, och stöket och hettan i den lokala tvättinrättningen med vedeldade baljor liksom ångar från boksidan.
Vad som inte riktigt har mognat i denna roman från 1998 är psykologin. Anna är å ena sidan underdånig, i fas med det tidiga 30-talets syn på var kvinnans plats är. Å andra sidan far hon emellanåt ut mot både sin arbetsgivare som hemhjälp, eller senare mot svärmodern, medan hon är kuvad i ett förhör med överheten.
Kähkönen må vilja skildra en långsamt, stötvis erövrad frigörelsekamp, men lyckas i alla fall inte i första delen av Kuopiotrilogin riktigt övertyga med just det i porträttet av Anna. Rimligen lyckas hon bättre i de två senare delarna, som är under utgivning.