Alakoskis kvinnor har gott om sisu
Carsten Palmær läser ett starkt epos om Finlands fabriksarbeterskor
Publicerad 2019-09-26
”Tändsticksflickor” fick de heta i Åbo, ”tobakshoror” i Jakobstad. På spinneriet i Vasa kallades de ”bomullsänglar”. För 100 år sedan fanns det många namn på fabriksarbeterskor i Finland.
Susanna Alakoskis mormor slet i 50 år på bomullsspinneriet. Men till sitt barnbarn sa hon aldrig ett enda ord om en enda arbetsdag i hela sitt liv.
Hilda hette mormor. Hilda heter också huvudpersonen i Alakoskis Bomullsängeln, den första delen i en planerad tetralogi: fyra romaner om fyra generationer kvinnor från Österbotten.
Romanens Hilda är född 1905. Hon är 13 år under det blodiga inbördeskriget och 16 när hon blir gravid och körs bort från fädernegården. För en piga gick det an att bli på smällen. Men Hildas familj består av välbärgade bönder – laglydiga, gudfruktiga och arbetsamma. En flicka som begått horsbrott mister sin arvsrätt.
Familjen står självklart på den vita sidan 1918. Morbror Lauri är sekreterare i skyddskåren och tjänstgör som brutal vaktkonstapel åt fångna landsmän.
Gården har gått i arv till sju systrar, men det är männen som bestämmer, eller rättare sagt en man, änkling efter den äldsta systern. Kvinnorna i släkten är kända för sina stora bröst och för att de föder döttrar med sätesbjudning. När karlarna krigar eller ligger ute på säljakt på Kvarkens is lär sig hustrurna hugga ved, bärga hö och köra med häst och vagn. Men männen bestämmer.
I Österbotten krossades det röda upproret innan det hann bryta ut och Vasa blev tillfällig huvudstad i det vita Finland. När Hilda tjänar piga på andra människors gård får hon dela kammare med Helli. Hellis far räknades till de röda, svalt i fånglägret och dog strax efter att han släpptes.
Den lydiga och ängsliga Hilda och den uppkäftiga Helli blir kamrater. Tillsammans drömmer de om livet på bomullsspinneriet i Vasa där det finns elektriskt ljus, ”konditorier” och ”soaréer” och svenska klädnypor med stålfjäder.
”Du kommer från en bondesläkt”, viskar den älskade moster Sanna när hon och Hilda möts i hemlighet i kyrkan. ”Inne i fabriken arbetar de fula och fattiga.”
Susanna Alakoski följer Hilda och Helli genom Finlands dramatiska 1900-talshistoria fram till efterkrigstiden, då textilarbeterskorna får semester och kan åka på bussutflykt tillsammans till både Tammerfors och Helsingfors. Då barnen flyttar till Borås för att arbeta skift och lämnar barnbarnen åt farmor att ta hand om.
Det finns mycket krig i Alakoskis finska historia men hon gör inga artighetsvisiter vid fronten. Perspektivet är strängt civilt: det handlar om vedbrist, matbrist, klädbrist, luftvärnssirener och bombningar. Kvinnorna i Vasa samlar papper, glas, lump och skrot. De vänder och syr om sina utslitna kläder och läser i svenska veckotidningar om spetsrosetter, bysthållare och nattcream.
Överheten försöker göra dygd av nöden och fostra sitt tjuriga folk till spartaner. Dans är förbjudet. Tango, vals och polka får man lov att sjunga, men man får inte röra på fötterna.
Den klassmedvetna och kavata Helli får säga många kloka saker i boken, men hon blir aldrig riktigt kött och blod. Detsamma gäller Hildas älskade vackre Arvo.
Den försagda och anspråkslösa Hilda förblir den som bär berättelsen – hon som kastas ut från den gård hon skulle bli arvtagare till men behåller sin barnatro, sin respekt för överheten och sin ovilja mot att göra sig märkvärdig.
Alakoski vill skriva ett epos om textilarbeterskorna och har mycket att berätta om vävstolar, spinnmaskiner och tvinnmaskiner. Om damm, buller, råttor och lungsot. Men det kan inte hjälpas: som mest lyser det om hennes språk när hon får vara kvar på gården, i årstidernas gång, slitet på åkern, mjölkningen, barna-födandet och slakten. Moster Sannas ”gammaldagsa” språk är också Susanna Alakoskis.
Den gamla kan fortfarande berätta om den Stora Ofreden på 1700-talet och om när Vasa brann ner 1852. I bastun piskar mostrarna varandra med björkris och pors och under bastutaket hänger fläsket på rökning. Kalevala-versernas rytm glider osökt in i Alakoskis prosa.
Inte så att Alakoski försöker försköna eländet, absolut inte. Men djupt inne i nordbon skriker fortfarande torparen efter att få sila mylla mellan fingrarna och klyva ved med yxa. Bonden går aldrig ur blodet hos fabriksarbeterskan Hilda.