Radikalt och raljant om efterkrigshistorien

Få delar av Europas efterkrigshistoria är så omdiskuterade som upprorsåret 1968. Också de modesta svenska skär­mytslingarna har en framskjuten plats i det nationella historiemedvetandet. Av historikern Martin Wiklunds nya bok Historia som domstol framgår att tolkningen av 68 – oavsett om det är Vietnam- och studentrörelsen eller en bredare tidsanda som åsyftas – präglas av betraktarens politiska preferenser.

Inom vänstern har 68, med stråk av sorg och självkritik, framställts som ett förlorat tillfälle att omsätta ljuva drömmar i praktisk politik, men också som en påminnelse om att motstånd är möjligt. För liberaler symboliserar 68 företrädesvis våldsförhärligande och diktaturkramande; ett felsteg som alltjämt förgiftar samhället med förlamande politisk korrekthet. Att Wiklund inte ingående kommenterar 68:s betydelse som negativfolie för det senaste decenniets kulturkonservativa positionsförstärkning är ett förvånande tillkortakommande.

Wiklunds egentliga ärende är emellertid inte att analysera hur historien om 68 används politiskt, utan att i grunden omdefiniera historikerns uppdrag. Just för att historia tveklöst har betydelse i samtiden bör historikern ta ställning i tolkningskonflikter kring det förflutna, men också etiskt värdera historiska skeenden. Wiklund ser således den positivistiskt influerade oviljan att sätta sig till doms över det förflutna som en ”olycklig inskränkning”, men vill för den delen inte att historikerna ska hemfalla åt hejdlöst tyckande eller reducera sina resultat till politiska slagträn.

För att finna alternativ till ”objektivism, radikal relativism och normativ dogmatism” bör historikerna låta sig inspireras av de roller och samtalsformer som kännetecknar ett domstolsförfarande. Genom att betrakta historien ur åklagarens, advokatens, vittnets och domarens perspektiv kan en rimlig och rättvis förståelse av det förflutna förhandlas fram.

Här vill jag invända att det historievetenskapliga hantverket redan kännetecknas av sådant resonerande samt att, vilket framgår av Wiklunds egen undersökning, många historiker deltar i den historiepolitiska diskussionen. Detta är dock inte nog för Wiklund, vilken radikalt och raljant menar att de historiker som inte är redo att betrakta det förflutna utifrån dagens moraliska måttstock gör bäst i att skriva böcker för dåtidens döda aktörer.

På frågan hur en rimlig och rättvis bedömning av 68 ska se ut blir Wiklund likafullt svaret skyldig. Han avstår helt frankt från att göra praktiskt bruk av sin plädering. Att skriva rent teoretiska verk är givetvis legitimt, men en aning blåst på konfekten känner jag mig likväl.