Vackert om att utsätta sig
Jenny Högström läser Kajsa Sundins roman ”För att de ville det”
Publicerad 2018-03-31
När Kajsa Sundins debutroman tar sin början befinner vi oss redan efter katastrofen. I dess väldiga, våldsamma efterverkningar. Ett nyförälskat heteropar reste till Kairo för att leva och arbeta. Han dog, plötsligt. Kvar är nu Tess, en svensk medelålders kvinna, som arbetar som internetpsykolog och befinner sig i ett tillstånd "mellan apati och panik": sorg. Ett tillstånd där liksom allt kan hända. Eftersom allt redan har hänt.
Efter en svettig kväll på en dansklubb bjuder hon med sig dansläraren Rodrigo och hans partner Isabella hem till sig. Och det som liknar en sexuell invit, utvecklar sig snart till något mer komplicerat. För vad vill hon dem egentligen?
Triangeln som struktur är ett kärt motiv inom konsten. Hur begäret skenar och förskjuts mellan de tre parterna.
Och om det är något som den här romanen undersöker och suger näring ur så är det kanske hur begäret fungerar, hur sexualiteten fungerar och vad den kan spela för roll i människors liv. Eller begär och begär: det rör sig mycket specifikt om bdsm.
För anledningen till att Tess bjuder hem Isabella och Rodrigo är det inslag av våld – och njutning – som hon observerar mellan dem.
Dominans och underkastelse, att tillfoga smärta, att njuta av smärta, av förnedring, av kontroll. Den intensitet som kan uppstå där, den totala hängivelsen.
"Den egna kroppen är ibland den enda plats en människa kan ha", säger en av romankaraktärerna. Den franske filosofen Michel Foucault lär ha jämfört bdsm-sex med att gå i en riktigt bra psykoanalys. Att pröva sina gränser kan ha en oerhört befriande verkan.
Själv tänker jag ofta på hur ömt många bdsm-utövare vårdar sin perversion. Livet må vara trist och svårt men "jag har i alla fall min perversion". För i perversionen ryms också de mest stigmatiserade fantasier och praktiker.
Samtidigt vill jag utfärda en triggervarning. För vid det här laget har läsaren nog förstått att detta inte är en roman om bdsm som ett coolt attribut. Detta är inte bdsm som effektsökeri. Det är definitivt inte en JVVF-roman. Det är en roman som lika mycket handlar om sorg och om mänskliga relationer. Om att utsätta sig. Den är lite banal. Den är stilla. Den är vacker.
Romantiteln pekar på det samtyckeskontrakt som präglar alla relationer av dominans och underkastelse: du måste vara med på noterna för att det ska fungera.
Till romanens styrkor hör metaperspektivet och det samtal romanens tre protagonister för. Samtidigt som det går mig på nerverna ibland att allting måste formuleras snarare än att iscensättas.
Till den gängse skildringen av bdsm lyckas dock Kajsa Sundin tillfoga ett inslag av kärlek och romantik som inte alls är banalt. Här finns hoppet om en intimitet som inte enbart är sexuell. Även om detta är nog så viktigt. För vissa rentav livsavgörande.