Gotländska mord

Anna Janssons nya deckare Alkemins eviga eld är den tolfte boken i serien om den gotländska kommissarien Maria Wern. Författaren travar upp mycket av den sedvanliga svenska deckarbråten. Seriemördare med dunkla hämndagendor och polisernas obligatoriska privatliv. Själva alkemin avhandlas schematiskt och Wikipedia-aktigt. Fyra stadier, fyra färger, fyra mord. Klappat och klart.

När jag rotar i denna bråte och försöker förstå varför Jansson har så många trogna läsare får jag en insikt: allt handlar om ett skickligt hanterande av våra betingade rädslor.

Janssons signum är att hon använder ämnen som dominerat nyhetsflödet under en tid. Hon slog igenom med Främmande fågel, som handlade om fågelinfluensa. I Alkemins eviga eld berör hon Anna Odells konstverk Okänd, kvinna 2009-349701. Smittspridande fåglar är otäcka, liksom konstnärer som tär på samhällets resurser.

Men det finns en annan eld i boken, eller i alla fall en pyrande flamma. Det glöder när Jansson beskriver en pytteliten sekt på Gotland under ledning av en glaskonstnär. Vad exakt det är sekten dyrkar är inte så lätt att förstå. Är det konsten? Alkemin? Ledarens unga vackra hustru? Eller sin gemensamma hemlighet? Sektledaren Justus är dessutom omhändertagande och sympatisk.

Något otäckt och misstänkt är det ju med folk som lever tätt inpå varandra, delar liv och har gemensamma planer för framtiden. Där blir den lilla sekten i Janssons bok intressant. Deras enda brott verkar vara gemenskapen de odlar. För detta straffas och avlivas de på de mest bestialiska sätt.

Medelklassen i dag har dresserats i att fasa för kollektiva lösningar. Och populärkulturen har sin del i odlandet av denna rädsla. Enbart kärnfamiljen får njuta av gemenskap. Människor som försöker göra samma sak utan att vara gifta med varandra eller vara varandras avkomma, de skildras antingen som offer eller som förövare i moderna svenska deckare. Nu lär vi oss ännu en gång att det är livsfarligt att vilja vara tillsammans.

Inga-Lina Lindqvist