Heidenstams danska band

Claes Wahlin om den gamle nationalskaldens hemliga unga kärlek

Claes Wahlin

helskärm

Litteraturen kring Verner von Heidenstam har inte avtagit med tiden. Per Gedin kom med biografin Verner von Heidenstam – ett liv 2006 samma år som Per Rydéns Verner & Oscar – en kärlekshistoria: Heidenstam och Levertin 1888–1906. En gång var Heidenstam ett nationalmonument, länge ansågs han anstruken av nazismen. Just det senare har Martin Kylhammar i en artikel för att par år sedan vederlagt. Det ryktet skapades av Heidenstams kontakter med Paul Grassman, tysk kulturattaché som efter andra världskriget avslöjades som spion.

Detta, förutom det allmänna ointresset för äldre svensk litteratur vid sidan av Strindberg, har möjligen stått i vägen för Heidenstam bland läsare. Svenska författare har dock läst, och tror jag fortfarande läser, honom. Läs Hans Alenius och bli förvånad hur experimentell han kunde vara.

Martin Kylhammar har nu kommit ut med en omfattande skildring av Heidenstams och Kate Bang, den danska rentieren som Heidenstam som han hade ett icke legaliserat förhållande med från 1916 till 1937. När de möttes var han är 57, hon 24. Det var inte första gången Heidenstam intresserade sig för yngre kvinnor, inte heller sista gången som Kate Bang intresserade sig för äldre män. Förhållandet med Heidenstam skulle följas av ett med dansken Vagn Aagesen och senare med litteraturprofessorn och Heidenstams akademikollega Fredrik Böök.

Kylhammar har av släktingar till Kate Bang fått tillgång till en trälåda som innehåller ett stort material kring henne och Heidenstam. Det handlar om en dagbok och en tankedagbok, samt hundratals brev. Därtill har Kylhammar grävt i arkiv i Danmark och Sverige, allt för att noggrant, om inte dag för dag så nästan vecka för vecka, skildra livet mellan Heidenstam och Bang. Det är en vacker volym om drygt 600 sidor, en rad svartvita fotografier och elegant formgiven av Annika Lyth.

Den Heidenstam vi här möter är alltså inte den skapande författaren, den arbetande akademiledamoten eller – utom i undantagsfall – den hyllade Nobelpristagaren. Det handlar om kärleken mellan de båda, som var stark och äkta. Men kanske är det mest intressanta för den litteraturhistoriskt intresserade kampen om Övralid, hur Heidenstams bostad vid norra Vättern skulle representeras för framtiden.

Det pågick en segdragen strid efter Heidenstams frånfälle 1940, där Otto Frödin, långvarig vän till diktaren, sökte radera Kate Bangs del i Övralid. Hon hade gemensamt med Heidenstam byggt upp och vårdat huset, medan Frödin av flera skäl sökte skapa ett slags fiktion om att Heidenstam och hans första hustru Emilia Uggla skulle utgöra bilden för framtiden av skaldens liv på ålderdomen. Heidenstam hade brutit med Kate Bang 1937, förmodligen efter att han insett att hon hade gett sig i lag med Vagn Aagesen.

Kylhammar delar upp Heidenstams och Kate Bangs liv i två skikt: på respektive bakom scenen. Han följer den boskillnad som paret gjorde mellan det offentliga och det privata. Men här är det privata även ofta och länge ett liv dolt även för släkt och bekanta.

Framför allt är det Kate Bang som fortfarande är gift fram till det tidiga 1920-talet, men det handlar också om moral och klass. Båda är rika, Kate rör sig i de högsta kretsarna i Danmark, Heidenstam umgås med kulturpersonligheter och kungligheter. I Danmark, vågar jag gissa, var konvenansen mer strikt än i Sverige. Därtill hade Kate barn och den offentliga moralen var avseende äktenskap sträng.

Kylhammar vill redovisa det tidigare okända materialet, vilket är gott, även om det kan bli lite väl detaljerat emellanåt. Visserligen borgar detta filigranarbete för riktigheten i hans slutsatser, liksom att han är rättvis mot sitt material. Men grunden hade nog varit lika stabil utan alla dessa detaljer om restider, tågsträckor eller menyer.

Men på köpet får vi en skildring av svenskt och danskt överklassliv decennierna mellan krigen. Kate och Verner reser gärna till Schweiz, Italien och franska rivieran. De är borta månadsvis (de vill ju hålla sig undan den skandinaviska offentligheten), bor på de bästa hotellen och äter och dricker utomordentligt gott. Båda höll sig med tjänstefolk. Varken Verner eller Kate visste hur man lagade mat. La dolce vita när det begav sig för ett knappt sekel sedan.

Kylhammar skriver de båda älskandes historia i promenadtakt, som om han anpassat språket till tidens mer långsamma förflyttningar. Det är ett sympatiskt drag, liksom att han lyckas redogöra för händelserna med vetenskaplig akribi (så gott det nu går när det gäller en kärlekshistoria) utan att låta språket hindras av en akademisk terminologi.

Vad jag möjligen kan sakna – men det är förvisso ett vanskligt uppdrag – det är att söka förklara Heidenstams och Bangs hemliga liv socialpsykologiskt, att försänka vikten av hemligheter i tidens och rummets osynliga regelverk. Förståelsen för de bådas agerande, inte minst Kates senare liv, skulle därmed fördjupas. För visst är det intressant att Kate lever sitt fria liv med Heidenstam och senare med andra, medan hon från och med 30-talet stryker för partier i Bibeln om kött, lust och skam.