Jakten efter en glömd och försvunnen bok
Det är svårt att förstå vad som står på spel i Ellen Mattsons existentiella detektivroman
Publicerad 2021-09-26
”Då den vise vägrar rivalisera med någon, kan heller ingen i världen rivalisera med den vise”, hävdade taoismens grundare Lao Tzu.
Han hade säkert uppskattat hjälten i Ellen Mattsons nya roman Den svarta månens år som kretsar kring en äldre lärare som blivit avstängd från sin tjänst på universitetet. Han vägrar nämligen följa sin tid eller föra några rivalitetsstrider med sin omgivning. David Svarthed som mannen heter, har likt en modern Faustfigur dragit sig undan världen, i jakt på livets mening, och kommer ganska snart fram till att världens innersta kärna är tom.
Det enda som stör honom i den inre exilen är en herrelös katt som kommer på besök då och då och det dåliga samvetet över ett avdankat projekt om ”Iliaden”, men till skillnad från sina hjältar vill han inte kriga längre. Hade vi krigat överhuvudtaget om vi hade kunnat leva för evigt, undrar han. Förmodligen inte, säger jag, för ingen Eros utan Thanatos och det är kanske därför Mattsons hjälte är så håglös.
Men en vacker dag händer något som vänder upp och ner på Davids hela tillvaro. Han halkar, slår huvudet i marken och drabbas av minnesförlust. Han blir snabbt upphittad av två ungdomar som hjälper honom att rekonstruera händelsen. Det märkliga med detta fall (vars extatiska förvirring för övrigt bär en hel del likheter med Rousseaus fall i Den ensamme vandrarens drömmerier), är att han upptäcker att boken han hade burit med sig försvunnit.
Vad hette den? Han minns förstås inte. Blev han slagen i huvudet av en tjuv som ville komma åt boken? Har boken över huvud taget existerat? Svarthed ger sig ut på jakt efter den försvunna boken med hjälp av de två ungdomarna. Han börjar se tecken överallt, symboler sätts i förvandling, underjordiska världar öppnar sig och han försvinner mer och mer i en uppsluppen paranoia.
Mattson har skrivit en existentiell detektivsaga som bär drag av både Rousseaus naivistiska uppfostringslära och Edgar Allan Poes psykoanalytiska gåtor i Det stulna brevet. Lacan var övertygad om att det stulna brevet var en symbol för begärets ursprung, ”l’objet petit a” som ständigt undflyr människan. Även Svartheds röda bok verkar ockupera en liknande plats i berättelsen, liksom den ”svarta månen” som också skulle kunna tolkas som en bild för metaforens död.
Mattsons stil är trevande, virvlande, lätt, likt flingorna i en snöbollskula och scenerna klara som i en vaken dröm. Jag blir ändå inte riktigt klok på vad det är som står på spel i denna lite för hemtrevliga skymningsroman – bildningen? Kunskapsförmedlingen? Tomrummet? En bildad äldre herres menlösa existens?
Det känns som om något fattas, på allvar, inte som en pose eller estetisk gest, att inget spelar någon större roll. Kanske är det just detta romanen handlar om, skrivandet som meningstömmande. På ett ställe säger någon: ”Det finns inget. Allt måste förbli öppet, som ett gammalt hus fullt med springor som vinden bär igenom.”