Mer irriterande än folkbildande om coronaåret

Emma Frans person kommer i vägen för det hon vill förmedla

helskärm

Emma Frans, doktor i epidemiologi och flitigt anlitad tv-tyckare, har under fjolåret sett sitt kändisskap explodera. Om detta har hon skrivit en bok med ”dagboksliknande upplägg” och tydligt folkbildande ansats.

I Alla tvättar händerna finns säkert en del lärdomar för den som tillbringat det senaste året under en sten. Men bildningen får man leta efter bland alla livsstilsmarkörer – intrycket blir det av något slags epidemiolog-influencer, bland ändlösa tv-framträdanden, restaurangnamn och name-dropping. Jodå, det här är i grunden en klassisk kändisdagbok.

Man lär sig alltså mest om personen Emma Frans, och det gör tyvärr boken sanslöst irriterande.

Frans vill framstå som den vuxna i rummet – den lugna, förnuftiga, lite svala. Men det går att spåra en linje, en attityd som ekar från en annan folkbildare, Hans Rosling. ”Jag har rätt och du har fel”, om än inlindat i långa, skenbart resonerande haranger som för det mesta utfaller till författarens egen fördel. Eftersmaken är den av arrogans, och nyfikenheten som varje forskare måste ha lyser med sin frånvaro.

För betydande delar av boken går ut på att lyfta fram människor vars åsikter retar Frans (Joe Biden, Jonas Gardell, de 22 forskarna), eller som har twitterbråkat med henne, och förklara att de är nedlåtande, har fel kompetens eller har fått allt om bakfoten. Medryckande är det inte.

Trist nog för Frans framstår hon som omväxlande dryg och defensiv. Som läsare går det inte att komma ifrån frågan vad boken ska syfta till. Det krävs ändå ett visst mått av självupptagenhet för att ägna en och en halv sida åt en cigarettbild man en gång lade upp på Instagram. I början av boken skriver Frans att kvinnor ”brukar skoja om att målet med livet är att få samma självförtroende som en medioker man”. Hon verkar ha lyckats rätt bra.

Frans har, liksom de flesta som gett sig in i corona-debatten, varit hårt åtgången. Det blir nog lätt så när ämnet är på liv och död. Men det gör att jag bävar lite för den här recensionen – kommer min sågning att sorteras in i den påverkansoperation som enligt Vetenskapsradion pågår? Count me in, i sådana fall – att kunna påverka någonting alls i dessa maktlöshetens ärkeår skulle kännas rätt fint.

Frans ställer sig nära Folkhälsomyndigheten råd: hon tror inte på självisolering eller nedstängningar. Man bör minnas att det i internationellt perspektiv är en väldigt kontroversiell åsikt, men Frans tycker sig stå precis i mittfåran av sunt, frihetligt förnuft. Andras åsikter förklaras gärna med exempelvis rädsla. Hennes egna idéer får däremot inga liknande emotionella fotnoter – hon är ju bara rationell.

Å ena sidan koketterar Frans med att hon måste införliva sin maktställning i självbilden nu när hon blivit känd, å den andra retar hon sig på att en kritisk kommentar om Folkhälsomyndighetens sifferslarv ”får oförtjänt mycket uppmärksamhet”, eller på att hon blir missuppfattad när hon corona-skämtar. Det blir inte mycket annat än mormors lilla kråka.

Alltsammans kulminerar i ett ofrivilligt komiskt parti när Frans läser Åsa Linderborgs försvarstalsdagbok Året med 13 månader och retar sig även på den. Huvudpersonen är svår att sympatisera med, anser Frans, och Linderborgs självbild står i kontrast till hennes offentliga jag. ”Nu stör jag mig lite på hennes bristande självkritik och att hon är närmast blind för sin egen makt och ställning.”

Jag hade inte kunnat skriva det bättre själv.