Människor och minnen i skärvor
Claes Wahlin om Monika Fagerholms undersökning av värld, våld och språk i romanen ”Vem dödade bambi?”
Publicerad 2019-09-10
Till sist blir Gusten Grippe en framgångsrik mäklare. Han säljer flotta hus och lägenheter i Villastan, har nästan förlikat sig med att han och Emmy aldrig blir ett par och tröstar sig med ett on-off förhållande med Emmys väninna Saga-Lill. Han låter minnena från de nyligen passerade tonåren, sakta, men under vånda, förblekna. Bäst så. Med tanke på vad som hände.
Han var själv inblandad, djupt inblandad, även om han frikändes från den gruppvåldtäkt han deltog i mot Sascha. Gustens skuldkänslor lättade inte av att det var han som gick till polisen, inte ens Sascha uppskattade det. Hon ville helst glömma det hela, satsa på simmarkarriären i stället.
Och så har vi Cosmo, ”an entrepreneur at heart” och inte en av ”gossarna” som deltog i gruppvåldtäkten, men som vill göra film av historien. Preliminär titel: ”Vem dödade Bambi?” Han vet ju en del, eftersom hans pappa Carolus, ”kändispsykologen”, leder en rätt meningslös terapi med förövarna, i de österrikiska Alperna dessutom.
Och Nathan förstås, den drivande i händelsen där nere i källaren, ”atriumet”, hos sina rika föräldrar – mamma Anne-lise, toppekonom med en viss Gayn Hand som förebild och nära väninna med Gustens mor, och pappa Albinus, ”Abbe”, som håller sig med älskarinna och styr sitt hem med fast hand.
Läsare av Monika Fagerholms tidigare romaner känner igen sig i hennes värld. Diva, Den amerikanska flickan, Glitterscenen och Lola uppochner skildrar alla unga kvinnor på gränsen mellan barndom och vuxenliv. Ond, bråd död är ofta den punkt kring vilken historien inte bara kretsar, utan likt en spiral borrar sig ned i. Romanerna är ofta ett minnesarbete där såväl de egna bevekelsegrunderna som de omgivande samhällsvärderingarna korsar varandra i jakten på en förklaring.
I ”Vem dödade bambi?” är det alltså en man som står i centrum, även om våldtäkten av Sascha är orgelpunkten. Och hon överlever, till skillnad från både Gustens och Nathans mödrar, som drabbas av dödliga sjukdomar.
Fagerholm tar med Vem dödade bambi? ännu ett decenniekliv. Från 60-talet i Diva fram till 90-talet i Lola uppochner är vi nu framme vid 2000-talets första decennium. Undersökningen av värld, våld och språk fortsätter.
Flera av romanens kvinnliga personer har rötter i ortens barnhem vars namn tycks åkalla döden: Grawellska.
Liksom i de tidigare romanerna är klassperspektivet närvarande. Både Gusten och Emmy har gjort en klassresa från det närbelägna Gråbbo till Villastan, och Nathans far försöker muta Sasha för att sonen ska slippa en rättegång. Flera av romanens kvinnliga personer har rötter i ortens barnhem vars namn tycks åkalla döden: Grawellska.
Det är främst med hjälp av de sociala parametrarna som samtiden skildras. Eventuella psykologiska förklaringar, som att Nathans far mer eller mindre är en sadist med mänskligt ansikte, eller att Gusten som levt ensam med sin mor därför är utrustad med en moralisk känsla för det rätta, ger inga nöjaktiga svar. Snarare är det bristerna och orättvisorna i samhällsstrukturen som möjliggör att framför allt Nathan kan bete sig som han gör.
Om Fagerholms romanvärldar ska jämföras med andra, så ligger Staffan Göthes dramatik inte långt borta. Båda författarna skildrar så kallade vanliga människor som placeras i en tid som håller på att byta skepnad. Båda låter tidens senaste modeflugor, inte minst de som handlar om ekonomi och vad som definieras som framgång, ironiseras över i språket. Klichéerna står som underhållande spön i backen.
I Fagerholms roman möter vi inte bara den vitsiga omskrivningen av libertarianismens översteprästinna Ayn Rand till Gayn Hand, här finns också den eleganta neologismen kiddults: ”Kiddults. Självupptagna, naiva, ansvarslösa och … förtjusande.” För att inte tala om hur Nathans mamma ekonomen har ett ordförråd fullkomligt renons på andra formuleringar än de som hon kopierat från sin pengavärld.
Språket är det som tråcklar samman minnesfragmenten. Med en förhöjd talspråklighet – satsförkortningar, avhuggna repliker och meningar – skapas en rytmisk prosa där ord och fraser studsar mellan olika nivåer. Den musikaliska svikten i språket, tillsammans med ett slags ledmotivsteknik, bygger upp romanens personer.
Vartefter skärvorna samlas så framträder personerna i helfigur, med alla sina sprickor och mer eller (oftast) mindre lyckade lagningar och en ständig, aldrig tillfredsställd längtan.