Hon kämpade med att förena livet och skrivet

Tove Ditlevsens Köpenhamnstrilogi är stor litteratur

Åsa Linderborg

helskärm

Fyrtiofem år efter sin död firar Tove Ditlevsens författarskap nya triumfer. Förra vintern gavs den självbiografiska Köpenhamnstrilogin ut i Penguin classics, och bland andra The New Yorker utbrast i en fascinerad hyllning till danskan som lyckades göra ”literature of disaster”.

Den översattes till svenska redan 1973–74, men för ett par år sedan utkom en av delarna, Gift, på nytt. Den är en drabbande läsupplevelse, om en författare som nästan inte var mer än ett barn när hon 1939 debuterade som poet, då nygift med en trettio år äldre redaktör. Ditlevsen redogör frankt för katastrofalt kärleksliv, misslyckade familjebildningar, narkotikamissbruk och ständiga depressioner.

Med Barndom och Ungdom fullbordas nu nyutgivningen av Köpenhamnstrilogin. Det är samma sak här som i Gift: Tove Ditlevsen söker inte medlidande, hon skriver om livet så som det varit utan att skylla ifrån sig eller gråta över det som aldrig blev.

Uppväxtens Vesterbro domineras av de fattiga grovarbetarna. Pappa Ditlev är pannskötare när han första gången hamnar i arbetslöshet; det är dåliga tider och han är alldeles för röd. De sysslolösa dagarna fördriver han på divanen, med byxbaken vänd mot familjen.

Mamma Alfrida, snyggast i kvarteret, är varken lagd för hushållsarbete eller föräldraskap. ”Min barndom irriterar henne lika mycket som den irriterar mig”, skriver Ditlevsen. Hon tecknar en självupptagen, otillfredsställd mor som kunde sura i dagar och som slogs, hårt och oförutsägbart. Under hela sin barndom törstade hon efter mammans kärlek, och kanske även den deprimerade pappans. Båda hade ett oåtkomligt inre, som tycks ha gått i arv.

Ditlevsen återkommer till denna sin trubbiga sida, att hon aldrig förmått känna något i stunden, att alla känslor kommer med fördröjning. Det är som om en hinna ligger mellan henne och omgivningen, möjligen hennes mormor undantagen, och moster Rosalia. Inte ens kriget berör henne.

Ditlevsens föräldrar tillhör den skötsamma arbetarklassen, men på Vesterbro bor också rumlarna, trashankarna och de prostituerade. Sexualiteten, som de vuxna aldrig pratar om, löper som en katt nerför gatorna. Tonårstjejerna bildar gäng vid soptunnor i väntan på kärleken eller det de anses ämnade för: barnafödande och köksarbete. Där hamnar till slut också Ruth, hennes enda lekkamrat.

Den som är förtrogen med arbetarlitteraturen känner på många sätt igen berättarjaget: kampen för bröd och respekt, utanförskapet som lusten till läsning medför, den nästan skamliga drivkraften att skriva och oron över att göra sig märkvärdig. Det är där, i orden, som livet går att leva.

Tove Ditlevsens enda fasta punkt är en hemlig skrivbok, som hon från tolvårsåldern, efter ett taffligt självmordsförsök, börjar fylla med poesi. Hennes storebror Edvin hittar den en kväll och brister ut i gapskratt. Sen stillar han sig och säger, att han inte fattar att hon kan ljuga så bra, det hon diktar om är ju inte självupplevt. För honom är fantasi detsamma som lögn.

Det är en nyckelscen. ”Ibland måste man ljuga för att finna sanningen”, skriver Ditlevsen med en mening som talar för alla jag-författare. En påhittad händelse kan mycket väl täcka en psykologisk realitet, konstaterar Karen Syberg i den utmärkta biografin Tove Ditlevsen – myte og liv (1997). Ditlevsen kom aldrig över den ångest som grundades i barndomens dilemma mellan verklighet och sanning. I praktiken blir sanningen något relativt när man redan som barn tvingas leva med lögnen; fattiga barn lär sig ljuga för att hålla fasaden uppe.

Det kanske är så man kan se på det lite märkliga att Tove Ditlevsen, född 1917, påstod att hon var född 1918. En obetydlig lögn, lätt kontrollerbar, så obegriplig och irriterande för utomstående. Jag ser den som en lite skruvad symbol för jag-författarens behov att markera en gräns mellan sig själv, litteraturen och den offentliga personen.

Den hemliga skrivboken följer med in i Ungdom. Ditlevsen vänslas med en yngling som nästa dag ska åka ner till inbördeskriget Spanien. Hon går hem till skrivboken och sin första förlösta dikt – och glömmer honom i samma stund. Så skrämmande upprymt, närmast orgasmiskt, kan skrivandet vara.

Den dikten, Til mitt døde barn, hamnar i händerna på en rad olika män för bedömning, tills den äntligen blir publicerad i Vild hvede. Tidskriftens redaktör blev hennes första man av fyra.

Ditlevsens traditionella poesi – rimmad, romantisk, lätt sentimental – utskåpades snart av de gravallvarligt grubblande modernisterna. Det tog henne hårt, men intressant nog är lyriken en total kontrast till hennes okonstlade, bitvis drastiska prosa. Och om poesin ansågs passé, så var hennes jag-litteratur omdanande, även om det inte erkändes då.

Det är många författare som lärt sig andas i takt med Ditlevsen. Främst av de svenska kommer naturligtvis Kerstin Thorvall, som också gjorde stor litteratur av det mest förbjudna: dålig dotter, dålig hustru, dålig mamma. Om svårigheten att förena livet med skrivet, när en text är den enda plats man står ut att vistas i och man egentligen inte vill vara där heller, men man har inget val. Det är skönlitteratur renons på analyser, teorier och efterhandsförklaringar, men som gestaltar problem som kräver en livstid att fundera över.

Tove Ditlevsen dog för egen hand 1976, 58 år gammal. I Danmark pågår nu en filmatisering i fyra delar av hennes liv. Vågar de berätta om Ditlevsen med samma brutalitet som hon själv gjorde, kan vi förvänta oss något riktigt stort.