Vem tar vem?

INGRID P BOSSELDAL om Ronnie Sandahls mörka melankoli

helskärm

Det är knappast någon slump att Ronnie Sandahls debutroman Vi som aldrig sa hora utkommer just i dag, på den internationella kvinnodagen. Bortsett från titeln och baksidesflikens påstående att det här är en ”berättelse om killarna som förväntades bli de nya moderna männen men misslyckades”, så har författaren också själv i olika sammanhang beskrivit sin text som en historia om hur och varför snälla killar tvingas in i rollen som förövare.

Läsanvisningarna är uppenbara: Obs! Obs! Här har vi en roman om några unga, heterosexuella män som gått vilse i en mansroll under utprövning …

Men som tur är har varken författare eller förlag något tolkningsföreträde, och Sandahls välskrivna, mörkt melankoliska och för sina manliga huvudpersoner starkt inkännande förstlingsverk mår absolut bäst av att inte strikt läsas som anmodat.

Mina egna tankar går i stället upprepade gånger under läsningen till en grupp (då unga) kvinnliga 90-talsförfattare: Nina Lekander, Sisela Lindblom, Åsa Lundegård, Anna-Karin Palm, Barbara Voors, Kristina Sandberg, Katarina Roos …

Precis som de, fast ur det manliga perspektivet, brottas Sandahl med den unga heterosexuella kärleksrelationens lika paradoxala som till synes strängt definierade lagar. Precis som de förundras han över vem som väljer vem och de grunder på vilka någon blir vald. Eller bortvald.

I romanens nu är det 2007 och löningslördag i Falköping. Tre unga män befinner sig för femtioelfte gången på gemensam förfest, två av dem älskar samma kvinna, två av dem delar en olycksdiger hemlighet och två av dem ska sluta kvällen någon helt annanstans än planerat. Det regnar, livet på ”osten” skrämmer om hörnet och Hannes, som just återvänt från ett misslyckat utbrytningsförsök till Stockholm, slickar såren efter Wilma som så plötsligt och orättvist lämnade honom.

”Överge mig inte”, sa den kvinnliga huvudpersonen i Nina Lekanders banbrytande feministiska debutroman Mun mot mun 1988.

”Ät inte upp mig”, sa mannen.

”Jag har känt mig kvävd”, säger Wilma i Sandahls roman.

”Vad ska jag göra?” frågar Hannes. ”Jag kan ändra mig.”

Vad är då detta? Har tjugo år av tillväxande könsmedvetande medfört att älskande kvinnor och män bytt plats? Att kvinnorna övertagit männens frihetshävdande position och männen kvinnornas intill självutplåning närhetssökande? Nej, knappast.

Killar som de tre omaka vännerna i Vi som aldrig sa hora fanns redan när jag var tonåring (jag blir 44 i sommar) och har sannolikt funnits långt tidigare än så: Tjocka killar, som Sandahls Kristian, som dignar under skam över sina feta kroppar och överhuvudtaget inte har någon plats på den unga kärleksarenan. Idrottskillar som förföraren Frippe som ständigt tar vad de vill ha, utan att nånsin hitta vad de söker. Och så kompiskillar som Hannes, som är toppen att gråta ut hos när nån hockeykille krossat ens hjärta men mer sällan själva kommer ifråga som hjärtekrossare.

På samma sätt har gissningsvis olyckliga relationer där den ena älskat mer än den andra funnits i typ alla dagar.

I detta avseende har sannolikt mycket lite förändrats. Det är helt enkelt skitsvårt att vara ungefär 20 och kär, eller ungefär 20 och drömma om någon att vara kär i.

Men måhända är det inte bara möjligt att se detta för att man blivit äldre (och det faktiskt om inte blir lättare, så åtminstone något mer begripligt), måhända har också varje tid, och kanske också varje kön, sitt speciella sätt att förstå detta?

Ronnie Sandahl, med sina starkaste sympatier hos den bittre Hannes, gestaltar sina karaktärers framgångar och tillkortakommanden på kärlekens område som ett uttryck för att kvinnor inte vill ha män som visar dem respekt och omtanke, utan fortfarande (?) när det kommer till kärlek föredrar en form av hänsynslös, objektifierande manlighet (män av ”mördarkön” med ”hustrumisshandlargener”). Och jag förmodar att det är i det som han grundar sitt hårdragna påstående att romanen handlar om snälla killar som tvingas in i rollen som förövare. (Vilket den som tur var knappast gör, mer än möjligen på ett slags bitterljuvt idéplan.)

Ronnie Sandahls föregångare, de nämnda 90-talsförfattarna, tolkade i stället sina kvinnliga protagonisters kapsejsade kärleksrelationer i en pendelrörelse mellan feministiska och psykologiska förklaringar. Å ena sidan gestaltades här många närhetsskyende män, som den älskande kvinnan om hon ville behålla honom under inga omständigheter fick försöka binda närmare sig. Å andra sidan förstod ofta de kvinnliga karaktärerna den ångest och smärta som (den påtvingat återhållsamma) kärleksrelationen väckte inom dem, som ett resultat, inte av kön, utan av den personliga biografin (en brors död, en notoriskt otrogen mor, en fars försvinnande, etc).

Det som skiljer Ronnie Sandahls debutroman från många av dessa kvinnliga relationsromaner är sålunda inte erfarenheten av att vara den som älskat för mycket, utan hur den erfarenheten förstås. Och väl värt att fundera över just i dag är kanske den lätthet med vilken Sandahl – trots sin bevekande gestaltning av disparata maskuliniteter – låter sin mest omhuldade huvudperson lägga skulden på kvinnorna, där hans litterära systrar i stället la den på sig själva.

Roman

Ingrid P Bosseldal