Nördig skuggboxning

MAJA LUNDGREN läser Kristoffer Leandoers bok om fransk modernism

Ett par hundra års fransk modernism. Pionjärer, litterära revolutioner, paradigmskiften och stickspår. Grundidén i Kristoffer Leandoers bok är att modernismen har gått mot allt större självtillräcklighet och avskärmning från omvärlden. Modernismen är ”en tradition som alltmer kraftfullt vänder verkligheten ryggen och skapar sin egen”, skriver han.

Bakgrunden skulle vara en besvikelse efter 1800-talets och 1900-talets krig. Dessa ledde till författarnas reträtt från världens scen. ”Litteraturens Garibaldi eller Bolívar strävar efter att göra texten till ett eget fosterland.” Det finns många käcka metaforer i den här boken.

I stället för det gamla skällsordet ”elfenbenstorn” använder Kristoffer Leandoer ”luftslott”. Han menar att luftslott är något positivt och slår fast att ”skönlitterärt skrivande är till sin själva natur en antisocial verksamhet”.

Sedan blir det inte helt lätt för Leandoer att pressa in de författare han klassar som modernister i mallen. ”Att vända verkligheten ryggen” är ingen riktigt bra definition av modernism. Det låter som pappersexercis, medan modernism snarare är en rörelse till förmån för en ny verklighetsuppfattning och inte ett putsande på det avskärmat litterära. Den litteraturens renhet Leandoer talar om brukar oftast diskuteras i samband med det småsnorkiga ”konst för konstens egen skull”, medan modernism nästan undantagslöst förknippas med intresse för den sociala verkligheten och ofta med en radikal samhällssyn. Många av de författare han tar upp är för övrigt så pass olika både till form och till innehåll – Nerval,

Camus, Houllebecq – att själva modernismbegreppet börjar kännas som ett rangligt luftslott. Det är lite konstigt att Apollinaire inte är nämnd. Urvalet verkar ha styrts av Leandoers egna preferenser och aversioner. Och så kan det förstås få vara. Men det hade varit bra med en definition som inte sprack inför snart nog varje exempel.

Bäst funkar det när Leandoer skriver om författare han gillar. Till exempel de självutplånande surrealister som ägnade sig åt ”Le Grand Jeu” (Det stora spelet). De var rebeller ”med livet som insats”, skriver Leandoer. Hemliga knarkklubben med undergång på programmet. Dekadenterna på artonhundratalet är andra valfrändskaper som han beskriver med visst schvung. Deras samhällsfrånvändhet kallar han ”opium mot folket”. Han menar att de hade en ”stridbarhet och sångbarhet” som moderna författare kan lära sig av. Intressant är även att Leandoer skriver in Maigrets författare Simenon i modernismens historia. Ockultism, mystik och deckare är i Leandoers smak (även om han då och då ifrågasätter detektivromanen som varande eskapistisk). Han uppskattar uppenbart mer sådana författare som sysslar med ”transcendensen”, än sådana som smutsar ner sig med politik.

Direkt fånigt blir det när han plötsligt tecknar ett hatiskt porträtt av Albert Camus. Retoriken är ormlik och går ut på att misstänkliggöra Camus användande av ”det abstrakta ordet mänsklighet”. Ett försåtligt resonemang leder slutligen fram till att det enda Camus egentligen kämpar för är ”sin egen överlevnad som författare. Alltså talar Camus i egen sak och därför har han rätt att bli trodd.” Det är gallsprängt i stället för kritiskt och förklaras antagligen med Leandoers ständiga förespråkande av individualismen. Boken som helhet är polemisk snarare än informativ, och många av de författarskap han går igenom skyms av en bevisföring det inte alltid är lätt att begripa vad den går ut på.

Gissningsvis är det exklusiviteten som sådan som är Leandoers litterära ideal. Litteraturen som frimurarorden. Religionen får till exempel bara godkänt som privat extatisk kick – det vill säga minus ”det abstrakta ordet mänsklighet” och minus alla mesiga inslag av altruism. En del populärkultur får godkänt, men det handlar framförallt om sådan som bara är förströelse. Däremot ger han en känga åt nutida samhällskritiska författare med stor publik – som om de bara genom att bli lästa av många hade gått och deklasserat sig.

Kvinnohanteringen är djärv. Med imponerande intellektuell precision tillintetgör han den perspektivlösa tokan Albertine Sarrazin ( ”bygger ingenting utifrån sina egna erfarenheter, ingen egen estetik, ingen sammanhängande romanvärld, ingen världsbild”). Hon lurar läsaren att ta del av hennes falska självbild, skriver Leandoer elegant. Med hjälp av några hala ord avfärdar han den icke-så-originella Nathalie Sarraute. Efter en hyfsat respektfull bugning skadskjuter han Marguerite Duras och hennes gudlösa vegetabilier till epigoner. Prousts psykologiska realism blir dyrkad, men Madame de Lafayette, en av Prousts inspirationskällor, kallas ”helig ko”.

Slutligen beskriver Leandoer ett riktigt ideal: den nutida kristna författaren Fréderic Boyer, som skrivit romanen Svindlande blondiner. Av citaten att döma en riktig kalkonroman. Man kommer att tänka på ett gammalt talesätt ”falsk religion är egenkärlekens Garibaldi”.

Det är en sak om Leandoer verkligen tror på Gud. Men använder han religionen i något slags litteraturpolitiska syften är det mindre hederligt.

”Huset som Proust byggde är ett rent luftslott”

, skriver Leandoer, men det är

”den enda boning som återstår litteraturen i dagens samhälle, det är dess rätta fosterland – författare och kritiker som i dag låtsas något annat är de verkliga fantasterna och drömmarna. De som klarsynt accepterar att bo i luften är de verkliga realisterna.”

Är det något slags värde- och sanningsrelativism, är det nihilism – eller vad är det egentligen? Resonemanget bidrar inte till förståelsen av Proust, och som polemik känns det mest som nördig skuggboxning.

Essä

Maja Lundgren (kultur@aftonbladet.se)