Vår skuld för Auschwitz
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-19
Ann Charlott Altstadt läser en brännande aktuell bok om svensk eftergiftspolitik
Per Agne Erkelius förra roman En sorts fred (2004) skildrade ett av de svek som gjorde det möjligt för oss att i dag leva i ett land utan krigsminnen. Rabbinen Salomon Adler-Rudel presenterade våren 1943 en plan för Per Albin Hanssons ministär att rädda 20 000 judiska barn undan förintelsen. Ett spel där svensk goodwill gentemot de allierade gjorde att förhandlingar framskred på tjänstemannanivå medan regeringen aldrig hade för avsikt att ta emot dem. Med tillbakablickandets vemodiga pensel understryker Erkelius även i sin nya roman, Hotel Galicja, den skamfläck som heter svensk eftergiftspolitik. Temat – gammal man minns kärleken till en ung judisk kvinna vars familj förintats – går igen, men nu mer drabbande koncentrerat, som närmare dess kärna.
Författarjaget befinner sig på Hotel Galicja i byn Oswiecim, det som förr hette Auschwitz. Han tyngs av sin egen utplåning, kroppen full av metastaser, och av löftet han på Cypern 1963 gav sin stora kärlek, den judiska kvinnan Régine. En passion hastigt uppflammande, avlägsen men nu syresatt av dödens närvaro. Författarjagets blick rör sig över flera tidsplan, men snart växlar historien in på ett oundvikligt spår rakt mot förintelsen. Erkelius förmedlar författarjagets egna minnesbilder och hans plikt mot Reginé att också minnas åt de döda. Ljuset är annorlunda, bilderna är skarpa men sorgset bleknade. En viss distans är nödvändig för att inte historien ska brinna upp utan långsamt rinna in i oss.
Vintern i Stockholm är kall där den judiska familjen Zuckerkandl tror sig funnit tryggheten med splittret kvar i knän och armbågar efter kristallnatten då de tvingades krypa på gatan inför hånskrattande arier. Men den svenska flyktingpolitiken bränner nutida läsare med skam och dömer familjen till döden, inte ens den mosaiska församlingen vill ha dem kvar i landet. De drar vidare mot friheten i Paris där fällan slår igen. Den europeiska sommaren är het och kropparna svettiga: i vagnarna mot dödslägret -42, i kärleksbädden på Cypern -63 och -03 i Paris då den åldrade författaren letar efter platsen för sportarenan Velodrome d’hiver, där familjen Zuckerkandl klev över gränsen och in i det fasansfulla. Det vi inte kan förstå eller föreställa oss.
Men Per Agne Erkelius vill att vi ska. För listorna finns kvar, klockslagen, datumen, bödlarnas signaturer och 7?000 namn på alla dem som under sommaren 1942 samlades ihop i förorten Drancy för vidare transport mot slutstationen. Slagen, skriken och stanken, det är så smärtsamt sakligt att jag ibland måste lämna boken. En treårings ensamma färd mot gaskammaren tillsammans med hundra andra nerskitna nerspydda förtvivlade barn. Bödlarna och torterarna som solbadar och festar på floden Solas strand. Det systematiska mördandet men också det slumpmässiga nyckfulla.
Hur kan jag överleva förintelsen? Skulden vi alla har för Auschwitz, lägret som symbol för de brott mot mänskligheten som sker just nu medan jag skriver detta. Vår nya sköna Union sägs ha skapats just för att undvika det krig Erkelius roman vill ge oss i minne.
Men för varje avvisad flykting, för varje politiskt beslut som befäster Europas gränser och för varje aktiv underlåtelse att agera växer vår skam. Någonstans i världen är det alltid sommaren 1942.
Ann Charlott Altstadt
