Gåtfull retrorysare i DDR-Sverige
Pia Bergström läser en existentiell roman om människor i ett totalitärt system
Publicerad 2017-12-20
Peter Fröberg Idling har i sina två föregående böcker, Pol Pots leende (2006) och Sång till den storm som skall komma (2012) undersökt hur vackra idéer om folkmakt och samhällelig rättvisa kan förenas med barbari och terror.
Julia & Paul är en sällsam och tankeväckande kontrafaktisk roman som utspelar sig i ett DDR-liknande Sverige. Ett Sverige som för 100 år sen, under hungerupprorens och den ryska revolutionens tid valde en annan väg än demokratins och klassamarbetets. När man kommer in i handlingen är normaliteten en polisstat styrd av privilegierade partipampar och höga militärer. De lydiga medborgarna övervakas av en mycket livaktig och maktfullkomlig säkerhetstjänst.
Men även om samhället omkring romangestalterna mest påminner om ett diskvattendisigt, 50-talistiskt folkhemssverige har romanen sin tjusning. Och faktiskt sin nedtonade poesi.
Fröberg Idlings språk är exakt och lätt melankoliskt. Han följer liksom närsynt sina gestalter, den rättänkande, tillitsfulla och idealistiska arkitekten Julia och den ofta svartsjuke, misstänksamme men cyniskt realistiske sjöofficeren Paul och deras två små bråkiga barn. Man får aldrig syn på helheten, bara glimtar av vardagliga stunder: skogsutflykter med termos, frukostar med spilld mjölk, vårljus spårvagnsväntan och nattning med Pippi Långstrump.
Julia är oftast ensamförälder eftersom Paul jobbar till sjöss. Barnen måste ofta lämnas in också på aftonkrubban för att hon ska hinna med alla kvällsmöten i alla anbefallna samfälligheter, kommittéer och kvartersråd. Egentligen skulle hon vilja vara med barnen mycket mer men hennes dröm är att bli partimedlem och då krävs både frivilligjobb och rätt kollektivistisk anda. Precis som många yrkesambitiösa kvinnor i verklighetens Sverige plågas Julia av att hon offrar barnen. Paul har inga såna kval alls.
Vad vill författaren med det här besöket i en alternativ framtid som inte blev av? Vill han 60–70 år efter de antitotalitära dystopierna 1984 (Orwell), Fahrenheit 451 (Bradbury) eller Boyes Kallocain skapa en liten retrorysning, av tacksamhet, för att vi inte lever i en diktatur där grannen kan ange dig som statsfiende bara för att du tycker att de tråkiga traditionella kvinnodagsfestligheterna borde hottas upp lite (så sker nämligen i romanen)?
Jag läser nog Julia & Paul som en vidareutveckling av frågan han diskuterar i sina Kampucheaböcker: Varför goda intentioner och välmenande ideologier som maoism och kommunism på något oundvikligt sätt lett till samhällen med rädsla, censur, fängslanden och avrättningar av de som tycker och tänker annorlunda.
Fröberg Idling verkar söka svaret inuti människorna. För det är egentligen inte samhället omkring Julia och Paul som tycks intressera honom mest utan deras tankar och känslor kring vilka de är, vad de längtar efter och oroar sig för. Sålunda blir romanen lika mycket, eller mer, en psykologisk och existentiell roman än en politisk, även om den kontrafaktiska ramen styr tolkningen dit.
Det är som om han placerat paret, vars personliga och äktenskapliga problem verkar hur universella, och faktiskt hur samtida som helst, i ett främmande substrat för att se vad det är i det mänskliga som gör att det så lätt går åt helvete med både samhälleliga paradisvisioner och den äktenskapliga kärlekens dito.
Jag skulle tro att denna gåtfulla retrorysare kan läsas på olika sätt, beroende på vem man är och vad man tycker sig veta om världen.
Men jag kan lätt föreställa mig de animerade diskussionerna på 68-proggarnas bokcirklar!