Tät och sensuell roman om ett tragiskt livsöde
Magnus Ringgren hyllar Steve Sem-Sandbergs ”W”: Han klämmer inte på den jättelika kaviartuben Knausgård
Publicerad 2019-09-22
Medan en hel författargeneration klämmer på den jättelika kaviartuben Knausgård för att få ut ännu en klick autofiktion så tar sig Steve Sem-Sandberg återigen an en av den europeiska erfarenhetens urberättelser i sin nya bok W.
Åtminstone någon tar historien i försvar och ifrågasätter nuets extrema jagfixering. Jag blir lite hoppfull av sånt. Hans huvudperson är ingen glansfull hjälte, utan en av de obetydligaste och mest föraktade i de gamla hierarkiernas bottensats.
Johann Christian Woyzeck föddes i Leipzig 1780. Han blev perukmakargesäll i en tid då perukerna var på väg ut ur modet. Han flackade runt med olika påhugg tills han tog värvning. 1807 blev han tillfångatagen av den svenska armén och förd till Stockholm. Han kom tillbaka till Nordtyskland som svensk soldat. Vips avskaffade Napoleonkrigen de svenska besittningarna i hans trakter, och Woyzeck övergick i preussisk tjänst till 1818. Tio års erfarenhet av krig tog han med sig till hemstaden där katastrofen inträffade 1821.
Vi vet så mycket om honom just på grund av denna katastrof. Han stack ihjäl en kvinna som han känt sen ungdomen, och rättvisan ville veta om han var vid sina sinnens fulla bruk. Han utsattes för lika noggranna som förnedrande undersökningar och utfrågningar. Rapporter publicerades. Han råkade befinna sig på den punkt i historien där rättspsykiatrin började ta form.
De där rapporterna om hans fall hamnade hos en ung akademiker med författartalang. Han skrev några snabba utkast till en pjäs strax innan han dog 1837, 24 år gammal, Han hette Georg Büchner och fick rykte om sig att vara en av dem som skapade det moderna dramat. De extremt svårtydda handskrifterna fick vänta på publicering i 40 år. Pjäsen kom då felaktigt att kallas för Wozzeck, och det namnet hängde med när Alban Berg gjorde opera av materialet en bit in på det nya seklet. Woyzeck blev en huvudfigur i modernismens och modernitetens historia.
Steve Sem-Sandberg är väl förtrogen med källorna utan att för den skull skriva ”dokumentärt”. Woyzecks smärtpunkter friläggs varsamt och inkännande, men han är alltid en utfrågad och undersökt, en ”inkvisit”.
Berättarperspektivet är lika fruktbart som tvetydigt. Woyzeck är insvept i vidskepelser och okunnigheter men också en man med skönhetssinne och kärlekslängtan som ständigt slår fel. Han är valhänt i det sociala livet men inte obegåvad. Han, som alla andra i romanen, är instängd av ett vidrigt ståndssamhälles murar och kättingar.
Och han hör röster. För de bildade blir han ett ting i ett kuriosakabinett, för de obildade ett djur i bur att hetsa. När han mördar sin älskade kan slutet bara bli ett.
”Den vetenskapliga revolutionen” har pågått i ett par hundra år när boken utspelas, men den har ännu inte nått människans inre. Woyzecks inkvisitorer knackar honom på huvudet och frågar varifrån hans inre röster kommer. Från bakom vänster öra? Att en enkel soldat skulle vara en individ med egenvärde och möjlighet att fatta egna beslut är ännu inte tänkbart.
Steve Sem-Sandbergs roman är tät och sensuell. Språket är aningen arkaiskt och mycket vackert. Grundstämningen är tragisk, annat är väl knappast möjligt. Jag har särskilt fastnat för historien om en ung adelsman som Woyzeck går i tjänst hos en tid. Han är en upplysningsman med fallandesot, en världsförbättrare med tjuveri som bisyssla. Porträttet av honom är en pisksnärt mot inbilska intellektuella. Han är ett stort skrik under den tyska brunkolshimlen. Som Woyzeck själv.
Historiska romaner handlar nästan alltid om den tid i vilken de skrivs. I fallet W får varje läsare själv leta upp sitt nu. Författaren hjälper inte till, och det hedrar honom. Mångtydighet är en av de viktigaste egenskaperna hos god romankonst.