Det gåtfulla folket hade en himmelsk koll

Det sensationella fyndet skriver om Europas historia

Magnus Ringgren

helskärm

Tysk historia tycks vara ohjälpligt nersmetad med skit från ett förfärligt 1900-tal. Kunskapen om det tyska var ännu för hundra år sen en självklarhet i Sverige. I dag är det mest nazi- och krigsnördar som bryr sig, trots att landet är vår viktigaste granne i världen. Ingen lär sig ens tyska längre vilket märks bland mycket annat på det fåniga uttal man kan möta i radio och tv.

Om man vill påbörja en rehabilitering av tysk historia, både inrikes och i omvärlden, kanske man ska ta sin utgångspunkt före själva Tyskland, till och med före de genomideologiserade germanerna. Det är den processen vi får bevittna med utgångspunkt i den så kallade himmelsskivan från Nebra.

I en från tyskan nyligen översatt bok guidar oss Harald Meller (arkeolog) och Kai Michel (journalist) genom denna spännande och lärorika berättelse som började för tjugo år sen och inleddes med en härva av stöld och häleri. Innan den slutar – och det dröjer länge än – kommer Centraleuropas tidiga historia att ha skrivits om. Eller rättare sagt skrivits för allra första gången.

Vi rör oss i Sachsen-Anhalt mellan det bergiga Harz och Berlin i före detta DDR. Leipzig och Magdeburg ligger inte så långt borta, och vi befinner oss ofta i Halle. Detta är musikersläkten Bachs hemland. Men numera talar man också om betydligt äldre ting och en långt obetydligare ort som heter Nebra. Där gick ett par lycksökare omkring på en höjd med metalldetektorer 1999, och fick napp.

De fann en bronsskiva och ett par praktfulla svärd som de sen försökte sälja på svarta marknaden. Tack och lov nådde föremålen museet i Halle efter ett tag, och utlöste ett jättelikt tvärvetenskapligt forskningsprojekt.

Det som kommit att kallas för himmelsskivan från Nebra är stor som en LP-skiva. Baksidan är skadad av plundrarnas spade, men på framsidan finns inläggningar i guld visande en knubbig nymåne, en sol – eller är det en fullmåne? – samt något som tros vara stjärnhopen Plejaderna eller Sjustjärnorna. Längst ner syns en båt som liknar dem vi ser på svenska hällristningar. Runt kanten löper en serie hål, som om skivan varit uppspikad nånstans.

Inkilat i fästet till ett av svärden fann man en liten bit björknäver som med hjälp av kol 14-metoden kunde dateras till omkring 1600 före Kristus, då föremålen troligtvis grävts ner. Bronsålder alltså.

Långt före de germanska stammarnas tid fanns här, visar det sig, ett långlivat – mer uthålligt än många stater i vår egen tid – och sofistikerat furstendöme. Och på himmelsskivan har man kunnat spåra avancerade astronomiska kunskaper som har med tideräkning att göra, kunskaper som vid denna tid bara hade sin like i Egypten och i området kring Eufrat och Tigris.

Solens år och månens år stämmer inte riktigt överens med varandra. Muslimer följer en strikt månkalender; det är därför ramadan i stadig takt vandrar bakåt genom vårt vanliga solår. För att få solens – och bondens – år att stämma med månens och den mystiska natthimlens krävs extra dagar, skottdagar (vi har en i slutet av februari i år). I det gamla Tvåflodslandet eller Mesopotamien kom man på ett fiffigt sätt att räkna ut när de skulle läggas in i kalendern.

Enligt denna beräkning är det dags för skottdagar när den några dagar gamla nymånen – den är ju lite mullig på himmelsskivan – visar sig intill Plejaderna, stjärnhopen som lagts in i guld på föremålet. Resonemanget är spännande som en fysiklaboration i ett himmelskt gymnasium, och Plejaderna är viktiga ännu hos Sapfo tusen år senare.
Arkeologin och bibelvetenskapen är tvärvetenskapens föräldrar. Humanisten får lära sig astronomi. Och metallurgi – varifrån kom guldet, kopparn och tennet i himmelsskivan? Det kan man ta reda på, åtminstone vad gäller föremål gjorda före den moderna världshandelns tid då allt började blandas med allt. Det finns varianter av grundämnena som kallas isotoper, och varje fyndighet har sina egna proportioner mellan dem, sitt eget fingeravtryck.

Kopparn i himmelsskivans bronslegering kom från Alperna. Tennet och guldet kom från Cornwall. Alla fynd från högkulturen kring Nebra verkar ha kommit från samma sändningar men från mycket avlägsna platser. Bronsåldern är de långa handelsresornas tid. Järnåldern, nästa historiska period, var mera lokal. Järnmalm fanns lite överallt i berg och myrar. När järnet gjorde entré tog man för lång tid farväl till vidare vyer.

Kultur sitter inte i generna utan i människors tankar. Bronsålderns idéer och människor kom långväga ifrån. Språket var säkert indoeuropeiskt, med sitt ursprung långt i öster. Astronomin verkar ha anlänt från Tvåflodslandet, men hur det gick till kan vi bara spekulera kring. Båten på himmelsskivan – precis som en drakbild på ett av svärdsfästena – har sina likar i Egypten. Religiösa seder tycks ha landat lite varstans över halva Europa (som förstås inte existerade för fyratusen år sen). Det finns likheter mellan kultplatser i centrala Tyskland och Stonehenge.

Det mest intressanta i författarnas resonemang vetter trots allt mot antropologi och statsvetenskap – vad allt ska inte en arkeolog bestyra! Har man hittat en stat runt Nebra? Där tycks ha funnits en enväldig härskare som lett ett samhälle i relativ fred och välmåga, åtminstone för det ledande skiktet. Marken var – och är fortfarande – mycket bördig. Det är knappast rimligt att tala om en klan eller en stam. Härskaren var ingen hövding, snarare en furste eller en kung.

Flera av furstegravarna har man hittat. Bronsföremålen var statusobjekt och regalier, säkert också himmelsskivan som markerade härskarens makt över himlakropparna och elementen, därmed också över grödan. Kanske var det så att dess aura bleknade under seklernas gång, att den förvandlades till något slags symbol för själva maktsystemet. När riket gick under, kanske efter en klimatkatastrof, grävdes regalierna ner som i en kungagrav.

Meller och Michel har skrivit en intelligent och spännande bok om den äldsta högkulturen i Europa. Den är välgörande tysk – knappt en enda referens till angloamerikansk forskning. Det kanske hade varit möjligt att hänvisa till Marx ibland, men de väljer hellre sociologen Max Weber.

Det finns en lite munter självkänsla bakom texten. Tyskland har kommit över sina arkeologiska trauman från nazism och kommunism. Nu är man tillbaka på forskningsfronten, i de stora sammanhangen. Och man har verkligen ett fantastiskt material att presentera och resonera kring.