Trösterikt om sorg och Gösta Ekmans död

Marie-Louise Ekman fångar allt så elegant i sin nya bok

Cecilia Djurberg

helskärm

Om dödsvak visste jag inte alls mycket förrän jag själv tvingades in i det. Folk pratar generellt inte så mycket om döden, och just tiden vid dödsbäddar är ju ett ännu ovanligare samtalsämne. Kanske eftersom det liksom inte händer särskilt mycket.

I populärkulturen skildras vanligen mest själva dödsögonblicket, det dramatiskt tacksamma. Där är döende personer oftast talbara in i det sista. Och liksom levererar.

Men att bevittna den långsamma döden, på riktigt, liknar mer att vänta barn – fast tvärt om. Man bara väntar och väntar och försöker förhålla sig. Registrerar tecken på liv eller död. Förlitar sig på vårdpersonalens expertis. Försöker komma ihåg att hålla sig själv vid liv. Andas. Vara där. Stödja. I den vissa ovissheten om när det oundvikliga, definitiva kommer att ske. Samtidigt som man förstås tänker otroligt mycket.

Marie-Louise Ekman fångar allt detta så elegant i sin nya bok ”Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till”. Efter att ha skrivit om sin makes insjuknande och sitt vakande vid hans sjukbädd i ”Få se om hundarna är snälla ikväll … ” sätter hon nu alltså även ord på sin kära Gösta Ekmans absolut sista tid på jorden. Och på sina tankar om denna utdragna, smärtsamma slutscen i deras gemensamma liv.

Det är så fint hur hon tänker sig att Gösta Ekman, som alltid behövt förbereda sig noga för att gå ut på scenen – och leverera – kanske där på slutet hade velat, men givetvis inte kunnat, öva sig inför detta allra sista nummer.

Samtidigt lyfter hon fram människan Gösta och öppnar upp nya, privata sidor av den kände skådespelaren. Detta genom att fläta ihop sina minnesanteckningar och reflektioner om hans sista dagar med en helt annan tid av hans liv genom ett urval av hans egna dagboksanteckningar från 1950- och 1960- och 1970-talen.

I en välvald, liknande stil med korta meningar och många radbrott blir texten som korta, poetiska tankar. Som små andetag, med många pauser. Liksom för att matcha, men inte utmatta, den älskade döende maken:

”Han är som en vacker teckning.
I ett 3-dimensionellt.
Rum.”

Elegant, kärleksfullt och omtänksamt pusslar hon ihop sitt eget dödsvakande med Göstas egna tankar om livet och döden från en annan tid. Här finns sådant han skrivit om sitt självmordsförsök och om sina tankar när hans farmor gick bort.

Här finns också skaparångesten och man får veta att Gösta Ekman tidigt närt en dröm om att skriva. Att han hyste större respekt för författare än för teater- och filmkonstnärer och hade ”svårt för att lita på skådespelare”.

Det är trösterikt att följa Marie-Louise Ekmans öppenhjärtiga sorgeprocess och känna hennes starka vilja att hålla kvar sin älskade Gösta, samtidigt som hon citerar en skötare som med öm röst säger till hennes älskade man, eller kanske till dem båda:

Du kan koppla av.

Ta det lugnt.

Släpp taget.

Du kan släppa taget.