Mänskligt mörker i underjorden
Inga-Lina Lindqvist om den sista delen av Dmitrij Gluchovskijs trilogi
Uppdaterad 2022-05-17 | Publicerad 2017-12-26
Moskvas tunnelbana är mer än ett transportmedel. Metron, som byggdes under Stalins välde, är symbolen för landets storhet. Stationerna efterliknar konstutställningar, paradvåningar, katedraler.
Dmitrij Gluchovskij är författaren som fick den geniala och makabra idén att skärskåda Moskvabornas symbiotiska relation till sin tunnelbana. Vad skulle hända om kärnvapen brände bort jordens alla städer och bara Moskvametron fanns kvar?
Metro 2035 är den tredje avslutande delen i romanserien om en hukande folkspillra, inlåst i en klaustrofobisk tunnellabyrint med ont om luft och föda. Femtiotusen överlevare som befolkar de olika stationerna har skapat en effektiv miniatyr av den utrotade civilisationen. Man håller sig med egna fascister, kommunister, kapitalister, trashankar, vildar och lärda.
Stationen VDNCh är till exempel en elak version av Danmark. Man odlar bleka champinjoner, föder upp lika bleka grisar och hygger sig så gott det går i stanken. Ringlinjen behärskas av Hansa som är en parodi på EU. Alla vill få visum dit, där lyser lamporna starkast, där råder företagaranda. Men när hungersnöden driver flyktingarna till gränsen mejas de ner av kulsprutor och mals till grisfoder.
Huvudpersonen Artiom som introducerades i Metro 2033 men varit frånvarande i uppföljaren Metro 2034 är tillbaka. Han är berättelsens Moses, en föräldralös som räddats av slumpen och försetts med ett förkrossande tungt öde. Likt Moses är han ensam om att kunna samtala med det osynliga och höra dess budskap. Han är lämnad med den hopplösa uppgiften att föra ut folket till friheten, upp till jordytan där radioaktiv strålning börjar avta och livet återvända.
”Metro 2035” är den mest politiska av trilogins delar och utmanande, med vidrigt köttig gestaltning av ideologiernas falska medvetanden. Man känner smaken av köksavfall i munnen, smärtan i en kropp som fått fyra timmars sömn och piskats med taggtråd. Kärleken är en bristvara, moralen en lyxartikel och livet en Fritzl-källare med en begränsad meny av färdigtuggade åsikter.
Metro 2035 vågar vara oförutsägbar och tänja på läsarens nerver tills de nästan brister men till slut utkristalliserar sig ett budskap som förtjänar uppmärksamhet. Det handlar om signalorden ”fiende” och ”kamp”.
Om någon talar om för dig att du har en fiende och du tror på det, är du redan förlorad. Rädsla gör dig mottaglig för manipulation. Du lockas att engagera dig i en kamp. Så länge du deltar i en kamp är du försatt i beredskap att offra dig och bygger falska gemenskaper baserade på hat mot fienden. Du överger dig själv och gör dig ännu mer sårbar för manipulation.
Gluchovskij är radikal i sitt enkla svar. Fienden finns inte. Viljan till makt saknar annat syfte än makt. Livet borde ägnas åt att älska, skapa, utforska och njuta. Hur svårt kan det vara?
Svårt nog. I en av romanens grymmaste scener avvisas Artiom av sin stora kärlek Sasja. Jag kan inte för mitt liv förstå varför förlaget har kapat halva dialogen där – är det för att man tror att trilogins unga målgrupp ska ta skada av det stötande innehållet? Sasja vill inte lämna bordellen hon arbetar på. Hon älskar mannen som tvingar henne att ligga med avskyvärda kunder. ”Han älskar att ha det så och jag gillar det”, säger hon. ”Han är min husbonde och jag tillhör honom. Han är magneten och jag järnflisan”.
Den gud är inte född än som skiljer järnflisan från magneten, bryter vårt beroende av våldet och släpper in luft i rädslans kvava labyrinter.