40 år i ett strupgrepp

Israel fyller 60 år. ANITA GOLDMAN läser en by bok om bosättarna – minoriteten som sätter dagordningen

Omedelbart efter sexdagarskriget i juni 1967, då Israel erövrade stora områden inklusive Västbanken och Gazaremsan, spreds en grupp israeliska säkerhetsagenter över städer och byar på Västbanken. Deras uppgift var att ta ”den politiska temperaturen” på befolkningen och dess ledare. Snabbt skrev de en säkerhetsklassad rapport som argumenterade för att en palestinsk stat så snart som möjligt måste etableras på de ockuperade områdena, under Israels överinseende och i samförstånd med det palestinska ledarskapet.

Ännu höll Israel fast vid de internationella bestämmelserna för en ockupationsmakt, vilka inte tillåter civila att bosätta sig på ockuperat område. Men redan följande vår tillät militärledningen en liten grupp religiösa judar att fira Pesach (den judiska påsken) mitt i den palestinska staden Hebron. Tillståndet gavs kanske för att det fanns en nostalgisk koppling just till Hebrons stadskärna, där en urgammal judisk befolkning massakrerats av palestinier år 1929 och där, enligt traditionen, stamfadern Abraham låg begravd. ”Jag bryr mig inte, jag vet inte, hyr ett hotell, sätt upp tält”, sa den ansvarige generalen Uzi Narkiss, tillsammans med Moshe Dayan israelisk hjälte från 1967 års krig.

Genast efter kriget hade Dayan deklarerat att de nyerövrade territorierna skulle hållas som ett äss i rockärmen för framtida förhandlingar. Men när ”gästerna” vägrade att lämna hotellet efter helgens slut, påbörjades eftergifternas politik gentemot de extremnationalistiska bosättarna. Trots att de alltid varit procentuellt och politiskt marginella har de nu hållit staten Israel i ett struptag under fyra decennier.

Israelerna lever i en alltmer krävande och tärande konfrontation mellan föreställningen om Staten Israel – den politiska, legala och medborgerliga enhet som etablerades och erkändes internationellt 1948 – och Landet Israel – förkroppsligandet av tusenåriga religiösa och nationella strävanden och myter.

Israel, som nu fyller sextio, har ”varit fritt från ockupationens elakartade inflytande endast nitton år av dess sextioåriga existens”, skriver författarna till Lords of the Land. De menar att ockupationen har omdanat det israeliska samhället i alla avseenden och har fört den israeliska demokratin och politiska kulturen till en avgrund. Mastodontverket Lords of the Land beskriver hur en till storleken ­marginell grupp – ­bosättarna – fått ett oerhört inflytande i Staten Israel och i förlängningen hela Mellanöstern. Bakom den välunderbyggda och alldeles nödvändiga boken står en författarduo: Akiva Eldar har under många år varit en av Israels mest prominenta publicister, verksam i den liberala dagstidningen Haaretz. Idith Zertal, professor i historia, har bland annat skrivit inflytelserika verk om hur Förintelsen influerat det politiska statsbygget i Israel.  

När jag läser skildringen av bosättarrörelsens illegala och spektakulära aktioner slås jag av hur snabbt rörelsen lyckades dupera politiker och militärer att gå deras ärenden och få press och tv att med skräckblandad förtjusning följa deras varje steg och yttrande. ­Under mina år i ­Israel, 1980–1998, var bosättarnas ledare dagligen ­representerade i media. De satte tonen och innehållet för det ­offentliga samtalet som blev alltmer brutaliserat, och till slut ­resulterade i det otänkbara; mordet på en israelisk premiärminister.

Yitzhak Rabin var politikern som bosättarna älskade att hata. Bonde och soldat, född i Israel, utan band med diaspora och utan nostalgi för messiansk ”bullshit” kunde han säga: ”Jag har inget emot att visa upp ett visum när jag åker till Västbanken”. För denna inställning fick han betala med sitt liv.

Etablissemanget hyste en motvillig beundran för de glödande pionjärerna som påminde dem om deras ungdom och om vad som gått förlorat. Sionismen hade varit de östeuropeiska sönernas uppror mot fäderna; de ville kasta av sig ghettolivet med dess djupa förankring i religiös ortodoxi. De ville bli  goj kechol ha gojim – ett folk som alla andra folk, med egna soldater, jordbrukare, tjuvar och horor. Med oerhörd offervilja och radikalitet kastade de sig in i det som kanske var det mest lyckade av 1900-talets nationalistiska projekt. De skapade en disciplinerad armé av människospillror från jordens alla hörn, de utformade världens enda demokratiska socialistiska mönsterjordbruk (kibbutzerna), vilkas agrikulturella uppfinningar snart exporterades till utvecklingsländerna. Kulturellt var framstegen inte mindre imponerande; ett dött liturgiskt språk återuppväcktes och snart växte en rik litteratur, fri press och framstående forskning fram.

Men vid sexdagarskrigets 1967 utbrott hade nybyggarna i urtvättade arbetarskjortor och grova militärkängor förvandlats till byråkrater som administrerade ett modernts statsbygges gråa vardag och nödvändiga kompromisser. 1973 års traumatiska krig skylldes på detta stelnade ledarskap.

De forna pionjärerna kände igen sin ungdom i en ny hängiven kader, beredd att ge sitt allt för Landet, klädd i samma skjortor och kängor. Att ortodoxins bönesnören hängde ut nedanför skjortan och att den virkade kippan satt på huvudet verkade i förstone inte vara en avgörande skillnad; glöden, idealiteten, den kompromisslösa kärleken till Landet slog an djupa strängar. I Jerusalem hade det politiska skiktet redan från början spelat på de bibliska strömningarna; den heliga staden var äntligen enad för evighet. Snart flöt evighets- och helighetsperspektiv ut över gränserna och dränkte Västbanken och ­Gazaremsan i en serie först illegala, sedan regeringsunderstödda och allt mer utvecklade bosättningar. Västbanken kallades nu Judeen och Samarien och gränslinjen mellan Staten och Landet suddades ut på kartorna.

Författarna till The Lords of the Land analyserar den oheliga alliansen mellan bosättarna, armén, den politiska makten och domstolarna. Såväl domstolsväsende som militärer bör stå fria från politiken i ett demokratiskt samhälle, men varje gång den illegala ockupationen av palestinsk mark kom upp för juridisk bedömning, vittnade till synes ”objektiva” militärer till bosättarnas förmån. Gränsdragningarna blev än mer suddiga när armén utrustade bosättarna med vapen och allt fler av överbefälhavarna bytte khakiuniformen mot kostym och kastade sig in i det politiska livet, ­ofta på höga regeringsposter.

Det israeliska samhället ­militariserades, demokratin urholkades, generationer av unga judiska män brutaliserades av erfarenheterna som ockupationssoldater mot en försvarslös civilbefolkning. De ofantliga ekonomiska kostnaderna för hela bosättarspektaklet går inte att uppskatta, inte heller de demokratiska förlusterna. Och för det enorma lidande som ockupationen inneburit för den palestinska befolkningen kan väl aldrig en prislapp specificeras.

Anita Goldman