Till och med klichéerna är fulla av betydelse
Åsnan bidrar till lekfullhet i Farrokhzads klasskamp
Uppdaterad 2022-09-08 | Publicerad 2022-09-02
Åsnan är en väderbiten porslinsfigur som hittas på loppis. Därefter följer vi dess nya tillvaro i köket som kryddhållare. Sedan blir den representant för ”djurvärldens proletär”, varpå detta utsugna arbetsredskap leder oss ut i ett lummigt och fabeltäckt urlandskap.
Om en åsneparabel låter något oväntad för Athena Farrokhzad så är hennes fjärde diktsamling, Åsnans år, mindre upptagen av djuret som sådant.
Som i debuten Vitsvit träder familjen och dess slitningar i förgrunden, med uppväxtpanoramat ersatt av småbarnsutsnitt. Vardagssekvenser varvas med vinjetter över åsnor i kulturhistorien, dialoger med nära och kära ligger omlott med uppgivenhet över en tillvaro som ständigt jämförs livet som lämnats bakom, en tillvaro präglad av exil och längtan.
Här ges den lite ungdomliga revolutionsandan hos Farrokhzad en dos självdistans.
Framför allt innehåller dessa korta dikter ett flertal olika röster: döttrarna, partnern, döda eller avlägsna släktingar, vänner med fanor. Så varför dra in åsnan i detta familjealbum?
Att använda icke-mänskliga djur som fond för mänskliga motiv är alltid riskabelt. De blir så lätt till projektionsytor för människans tankevärld, hur mycket man än försöker synliggöra den poetiska överföringen. Men detta är Farrokhzad fullt på det klara med. ”Hur ska jag avgöra vilket djur som är det rätta / hur ska jag undvika att göra en symbol / av min längtan efter bokstavlighet”, står det i en av många smålustiga självundersökningar.
Farrokhzad, så ofta med tungan rätt i mun, skriver fram vad någon poststrukturalist kanske skulle kalla för ett liv där man alltid redan är en åsna. Ett verktyg, ett bihang, en dumskalle. Ibland står detta för diktjaget, ibland för diktjaget som mamma, ibland för någonting tredje där rollerna kastas om: ”En åsna är på återbesök hos mödravården.”
Åsnan är alltså inte en, utan flera, till och med ett ”vi”. I vissa fall utgör detta alla orättvist behandlade djur, i andra fall är det familjen som ”släpar vitlök och torkad lime från exil till spis”. Familjen utgör också någonting kommande, som i ett försök att få till en politisk gemenskap, med möten och demonstrationståg som mynnar ut i självparodiska djurfarmsexcesser: ”Radical Ass Fraction har kallat till möte / Inbjudna är, förutom åsnorna själva, flugor och bromsar / På ett bord finns hösnittar och drinkglas med däggdjursblod”.
Dikterna är som mest drabbande i försvarslösheten, inte när de blint stångas mot homo sapiens och andra bekanta förövare.
Här ges den lite ungdomliga revolutionsandan hos Farrokhzad en dos självdistans. Det gör att diktsamlingens olika känslolägen tonar fram skarpare, från kärlek och saknad till kamp och ironi. Nog är kampen evig och smärtsam: Gå inte under, släpp inte taget, ge inte upp! Men i Åsnans år finns även en motsatt impuls till att låta barnen gå sina egna vägar, liksom att låta de döda vara ifred, det vill säga: att inte ersätta varelser med andra varelser.
Alla dessa privata kamper har en tendens att bli smått införstådda och distanserade, som att råka höra samtal mellan förtrogna. Men partnern, vännen eller dottern finns ofta där för att säga emot diktjaget, och skapar en dialogisk framåtrörelse i texterna. Kanske det också är ett sätt att värna om ett vi, att inte producera en falsk känsla av att komma nära inpå.
Farrokhzad söker aldrig fristad hos molntäckta modellbyggen. Hennes dikter är lika konkreta som de är koncentrerade. Man kan alltid tro på och känna vikten bakom varje ord och formulering, även när de brottas med klichéer och fantasifoster.
Är då åsnans mun lika sanningsenlig som hästens? Att Farrokhzad skulle ha ”lånat ut sin röst till en åsna”, så som en intervjuartikel nyligen påpekade, är för mycket sagt. Det är lika meningsfullt som att hon skulle ha lånat ut sin röst till en sten.
Snarare står den skenbart kollektiva åsnerösten för en vilja att föra in lekfullhet och sårbarhet bland Farrokhzads annars så envisa och ibland också entoniga klasskamp.
För en bok som kretsar så mycket kring benämnande, inte minst diktjagets försök att finna passande liknelser för sig själv, är det anmärkningsvärt att några riktiga djur aldrig tittar fram. De är blott proletärer och porslinsfigurer. Även de döda bröderna – vilka förstås bara kallas bröder, egentligen var de kusiner – skymtar förbi på avstånd i minnesbilder.
Ord och namn, liksom djur- och människoroller, intar en mer konfliktfylld funktion hos Farrokhzad än tidigare, lika mycket bördor som behov. Att via åsnemotivet bejaka annanhet har sällan framstått så självklart. Samtidigt framstår djurblivandet som en omöjlighet, en önskedröm om hårdare skal och bättre förklädnad. Det är svårt att säga om det är den slutpunkten poeten önskar att nå.
Dikterna är som mest drabbande i försvarslösheten, inte när de blint stångas mot homo sapiens och andra bekanta förövare. Men när det i slutstrofen avkrävs ett paradis efter den här alltigenom förtärande sorgen framstår dessa kontrasterande sidor fullt begripliga och fullt övertygande: det måste finnas en bättre värld än denna.