Oavgjort mellan Medea och moralen
En föreläsning blir det ingen teater av
Uppdaterad 2021-10-31 | Publicerad 2021-10-30
En skådespelare måste alltid försvara sin roll, brukar man säga på teatern. Hur vidriga saker rollfiguren än säger eller gör i manus är det skådespelarens jobb att förmedla detta med sin egen kropp och röst till publiken så länge ridån är uppe.
På denna punkt hör Euripides Medea till teaterhistoriens mer extrema utmaningar med sin våldsamma story om flyktingkvinnan som inte bara mördar sin mans älskarinna för att hämnas hans svek, utan även sina egna barn. Detta antika ”kvinnodrama” bjuder därtill en feministisk utmaning då titelrollen har drag av såväl misogyn trollpacka som driftig krigare, varför det också hör till de mer grundligt analyserade, diskuterade och flitigt omtolkade.
Nu ansluter sig Athena Farrokhzad till den långa rad av personer som försökt förstå, eller förklara Medea. Men Moral enligt Medea är ingen nytolkning, utan i stället ett slags replik till Euripides. Ett eftersnack som börjar där hans drama slutar, efter Medeas hedersmord.
Farrokhzad låter Medea gå i dialog med Moralen, och landa i ett försvarstal för själva rollfiguren snarare än för rollfigurens handlingar. Vid den svenska premiären på Kilen i Stockholm görs Moralen av sopranen Jacqueline Miura som, något snopet, inte alls sjunger utan ger Shang Imams Medea ett enkelt och rättframt svar på tal. Bådas framställningar är mer föreläsande än gestaltande och blir ganska texttunga i kontrast till Mattias Lechs små men fina inspel i rollen som Jason. En spröd barnkör, subtil ljudpoesi och Ellen Ruges disiga ljusdesign bäddar för känslostämningar som tyvärr aldrig blommar ut.
Det är synd, eftersom vi i publiken därmed aldrig luras in i det trixiga läge Euripides riggade för 2500 år sedan. Så även om Moralen rycker på axlarna och ger upp, vinner inte heller Medea våra sympatier.
När ”Moral enligt Medea” hade urpremiär på Nationaltheatret i Oslo 2019 sattes den upp ihop med Euripides tragedi. Det verkar mycket smartare än att som regissören Saga Gärde försöka spela Farrokhzads text nästan fristående, och dessutom i denna onödigt nyktra läston. För utan dramats känslosvängar återstår en cerebral, teoretiskt utforskande idé om försvaret för den litterära figuren Medea. Förvisso lovvärt i vår kulturkrigande samtid, men effekten hade säkert blivit starkare med dramats Medea som komplex och svulstig relief. Att de långa replikerna dessutom levereras i ett så högt tempo bidrar än mer till saknaden av eftertänksamhet.