Musikalisk elegi över sakernas tillstånd

En opera om algoritmerna som styr våra liv

Claes Wahlin

helskärm

Samma kväll som Musikaliska Akademien tvådagars operaseminarium avslutas, gästspelar den sydafrikanske multikonstnären William Kentridge Dramaten med sin kammaropera Sibyl (den ingår i den över tid utspridda Bergmanfestivalen). Om det var något som ofta återkom under de fylliga seminariedagarna var det längtan efter ny opera. Den ska vara nyskriven och relevant. Riktigt vad ny opera egentligen innebär insåg någon mot slutet av dagarna, nämligen att även gammal opera kan vara ny.

Naturligtvis är det så operakonsten både överlever och lever, att varje uppsättning arbetas fram som vore den ny; musikaliskt, scenografiskt och i regin. Givetvis arbetar många just på det viset och faktiskt börjar den hierarkiska produktionslinjen luckras upp. Workshops, samarbeten och experiment, vad man kan kalla frigruppsmodellen, tränger även in på institutionerna.

William Kentridges uppmärksammade operor är ett utmärkt exempel på allt detta. För några år sedan grundade han i Johannesburg Centret för mindre goda idéer. Onekligen ett sympatiskt namn för en plats där konstarter blandas och prövas. Kammaroperan Sibyl förvandlar myten om den grekiska sibyllan, hon som skrev ner spådomar på löv som blåste bort för vinden och orsakade stor osäkerhet bland alla de förhoppningsfulla som kommit för att får reda på sin framtid.

I dag är sibyllan ersatt av algoritmer. Operan är en elegi över detta sakernas tillstånd. Maskiner siar om allt från vår hälsa över räntehöjningar till samhällsförändringar. Föreställningen inleds med ett slags prolog. Fyra sångare sjunger till pianomusik medan en film projiceras i bakgrunden. Där syns Kentridge i rollen som (och tillsammans med) sitt alter ego Soho Eckstein vandra runt i en studio och göra sina karakteristiska kolteckningar. Enstaka textrader flimrar förbi medan den mjuka sången med mänskligt manipulerade röster mässar harmoniskt.

I själva operan samsas en rad uttryck. Röster, dans, musik, film, kostymer, teckningar, ord, animationer, stolar, en rytmiskt skrivmaskin, en megafon (något av Kentridges signatur) – allt i vad som borde vara en oöverskådlig röra men som tillsammans skapar en mjuk, harmonisk helhet som ständigt väcker både tankar och känslor. Allvaret innehåller en lekfull dimension, allt från slapsticks till ironiska blinkningar. Politisk? Visst, men aldrig didaktisk. Snarare är alla sceniska påstående ödmjukt levererade över scenkanten. För vem kan motstå flygbladet som likt en fågel svävar över filmduken med texten ”Svält ut alla algoritmer”?